18 tum extra betong

DN har ett par artiklar om kärnkraften. Tyvärr går det inte speciellt mycket på djupet. Tillexempel nämner de hur bra skydden höll vid Three Mile Island olyckan, men utan att nämna att just reaktorerna vid Three Mile Island utanför Harrisburg var de enda med 18 tum extra betong i reaktorineslutningen eftersom de placerats under start- och landnings- rutten till Harrisburgs flygplats (!). De var dimensionerade för att klara en direktträff med en B52 bombare.

Nobody died following the nuclear accident at Three Mile Island in 1979. I should know because I was there. But this fact can’t be attributed to any wisdom of the U.S. nuclear industry, but simply to dumb luck.  The two TMI reactors were (and still are) the only such devices ever built deliberately on the approach path to a U.S. Air Force base, now Harrisburg International Airport. An extra 18 inches of reinforced concrete was added to the TMI containment buildings to protect them if hit by a fully laden B-52. No other reactors in the USA had (or have) such thick containment vessels.

Från: I, Cringley – Truth about Fukushima-Daichi

DN nämner också väldigt kort om hälsoriskerna och tar inte upp hjärt- och kärl- problemen som nu börjar rapporteras kring Tjernobyl.

DN nämner terrorism som en av de största riskerna, men man kan fråga sig om inte själva designen av lättvattenreaktorer och framförallt kokvattenreaktorer är den stora svagheten. Eller elen för den delen. Varje reaktor vid Forsmark kräver ca 50 kubik vatten i sekunden till kylning enligt wikipedia. Direkt efter stopp, exempelvis vid elavbrott som i Fukushima, avger reaktorerna ca 11% av full effekt p.g.a. allt sönderfall av i reaktorn skapade isotoper. Det är ca 5 kubikmeter vatten i minuten. Rätt feta batterier med andra ord.

Om kylning inte görs smälter härden och på vägen bildas ofta vätgas som i Fukushima gav de tre stora explosionerna. I Harrisburg small vätgasen också men de hade 18 tum extra betong.

En sak när ni tittar på filmen nedan och lär er varför kokvattenreaktorerna i Fukushima är så lätta för det smälta bränslet att ta sig igenom. Forsmark 1,2 och 3 liksom ett par till reaktorer runt Östersjön är också kokvattenreaktorer.

Från: Fairewinds Introduces a Japanese Language Edition and Identifies Safety Problems in all Reactors Designed Like Fukushima

Fairewinds Introduces a Japanese Language Edition and Identifies Safety Problems in all Reactors Designed Like Fukushima from Fairewinds Associates on Vimeo.

Slutligen en länk till The Statesman – Global resources needed to combat radiation levels:

Radiation experts estimate that more than 1 million people will die from Fukushima’s radiation. According to Dr. Tatsuhiko Kodama, the director of Radioisotope Center at the University of Tokyo, the amount of radiation released thus far is equivalent to more than 29 “Hiroshima-type atomic bombs.”

En torsdag i September

Det var en torsdag i början av September och kamratgänget “Kom igen” skulle ha sin årliga höstaktivitet. I år skulle man prova på kajak-paddling som blivit allt mer populärt, så man hyrde tjugotalet kajaker och skaffade fram en guide.

Man samlades vid åtta på morgonen vid Herräng för en längre tur ut till Understens fyr. Det fanns lite olika idéer om vackraste vägen så gruppen delades i två delar. En del tog den norra rutten via Råstensudde och den andra gruppen tog den södra rutten via Måssten.

Klockan nio på morgonen lade man ut och hade hunnit komma en bra bit på vägen då ett stor åskoväder med följande kraftiga vindar från sydväst drog in. Många av paddlarna var ovana och spreds nu snabbt för vinden bland kobbbar, skär och öar. Med trasiga mobiler, ingen karta och flera skadefall var läget för paddlarna kanske inte helt party.  Vid 13 tiden lyckas guiden ta sig in till bebyggelse på Skogsskäret och larma SOS.

“kajaken” som vi strandat med under strandens alar
Det är lättare att bli hittad om man har oranga och varselgula saker

Kvällen innan, på onsdagen, var det ett blandat gäng scouter som gav sig av mot Vässarö, inte bara scouter för den delen, utan även sjöpolisen, mfl. Lotsen och Grisslan hade varit ute på dagen och lagt ut dockor och flytvästar. Det var dags för sjöräddningsövningen “Sigrid” att starta. Med på övningen fanns bland annat Lotsarna, Sjöräddningssällskapet (SRS), Sjöpolisen (med båt och bil), kustbevakningen, Räddningstjänsten, Vässarö, och en flygklubb. Onsdag kväll efter kvällsfikat hade vi genomgång av scenariet och vad vi markörer (även kallade figuranter) skulle göra. Vi försökte efter bästa förmåga memorera hela scenariet med kamratgänget och varifrån vi hade paddlat så vi kunde ge hyffsat rätt info till sjöpolisen under övningen.

Lots ute och förbereder övningen
Valdemar prickar av alla figuranter/markörer inför övningen

Torsdag morgon är det gråväder, småregn och vi är alla lite laddade för dagen. Vi funk som skall vara figuranter och spela nedkylda paddlare klär oss varmt och packar ner matsäcken. Johan och jag får åka bil till Lotsstationen i Svartklubben. Efter en hel del väntan (det är en hel del väntan på en sådan här övning när man är figurant) så blir vi utskjutsade med lotsen till Måssten. Måssten är en liten vindpinad ö i ytterskärgården. På plats finns en aluminuiumkanadensare och en flytväst som är vår rekvisita. Klockan är redan fem i ett så vi skyndar oss att omplacera “kajaken” och flytvästen i ett mer skyddat och svårsett läge. Vi är vid en vik som ligger i lä för de åtta till tolv  sekundmetrarna som det blåser på riktigt, så man kan utan problem föreställa sig två nedkylda, blöta, utmattadre paddlare som blåser in ensamma i viken och hittar till sandstranden under alarna.

Klockan är bara tjugo över ett när ett mindre flygplan flyger över våra huvuden på kanske 30 meters höjd medan vi sitter under alarna och precis har hunnit få vår kajak och flytväst på plats. Vi springer snabbt och hämtar våra ryggsäckar vi ännu inte hunnit flytta från buskarna i närheten av betongbryggan där vi blev avsläppta. Undrar om han såg oss?

Undrar om flyget såg oss?

Nu kan vi äta lunch. Köket har fixat matsäck med allt man kan önska. Nu återstår att vänta. Vi ser planet och ett annat flera gånger, man ser att det flyger på sned i blåsten och gör avsökningar av kustremsan. Nästa gång jag åker ut och paddlar kommer nog allt jag äger och har vara i orange eller uv-gult.

Mer väntan följer. Ett flygplan passerar en gång till. Mer väntan. Valdemar (öchefen på Vässarö som är med och överser övningen) ringer och säger att vi måste göra oss mer synliga. En stund senare lägger en lotsbåt till vid ön, men de ser oss inte heller. Från den perfekta tilläggsplatsen ser man inte den naturliga strandhugget för de frusna våta uttröttade kajakisterna (vi). Vi hänger upp en flytväst i KABEL skylten vi hittar i närheten och visar mer lysgult. Tillslut hittar de oss. De kollar att vi mår bra, frågar vilka vi är och leder oss mot värmen och säkerheten i lotsbåten. 18 minuter senare kliver vi av i Djuphamn och möter sjöpolisen som ställer frågor. På radion hör vi att åtta av 21 kajakister har hittats. Himlen är grå, det blåser på och regnar tilltar allt mer. Det blir en lång dag idag.

Räddningshelikoptern söker nödställda
Sjöpolisen undersöker misstänk skeppsbrott i kombination med armbrott.
Det blir en lång dag

60 Degrees North eftersnack – drop-in

På stora läger finns programpunkter som är för alla och programpunkter som bara är för några få. På Jiingijamborii fanns det gemensamma programmet för alla. En dag kom vi till ett dagspass. Där satt en typ 18:årig tjej och sa “hej och välkommen” sen plockade hon fram en stor blå back fylld till bredden med papper. Det var hennes första dag på kontrollen. Våra scouter ville genast gå hem.

Sen finns det program som är för åtalet. Ofta drop-in. Som smyckesgjutningen på Jiingijamborii. Dessa brukar vara väldigt populära. På Vässarö har vi hantverk som populärt drop-in ibland. Drop in blir bra bland annat för att programmets omfattning anpassas till mängden tillgängliga funktionärer (två gjutare) jämfört med mängden potentiella deltagare (20000).

När det gäller Vässarö och internationella gäster som ofta kommer i slutet på sommaren så finns ytterligare en komplikation. Stockholms scoutkårer är så himla bra på att boka i förväg och då får de alla bra tider. Gäster från andra ställen får ibland knapt några tider. Drop-in gör det rättvisare.

Inför 60 Degrees North började vi med målet att ha drop-in aktiviteter. Sen växte det. Fladan föreslog att de skulle ha två dagar med bara drop-in och vi på Program hade redan klurat ut att vi skulle ha drop-in på kläterväggen eftermiddag och kväll, men om nu Fladan skulle ha drop-in så var det nog dags att testa drop-in på trapper också.

Drop-in på klätterväggen hade vi eftermiddag och kväll, det blev blev populärt, speciellt kvällstid. Det ger också bra variation för programmarna att få säkra på klätterväggen. Dock kan man inte ha kvällsmöten på program om vi har klätter-drop in. Det kräver också minst två extra programmare.

Trapper drop-in gör man så här:

  • starten är alltid på Tunet.
  • Första start är 9:15 och sista start är 10:30
  • På eftermiddagen är första start 13:15 och sista 14:30
  • Om man förbokar tider på spekulation för internationella gäster på icke-drop-in tider så kan man efterhands boka desa utan att de fyller drop-in tiderna.

Kanske skall man på något sätt införa en status i bokningssystemet för “låst-för-drop” in eller “drop-in available”.

60 Degrees North eftersnack – The Cookie Challenge

För scouter, främst i åldern 10-11 år, har vi på program en aktivitet som kallas (Vässarö) kompismärke. Det går till så att man skall utföra ett gäng socialiserande uppgifter och sedan får man redovisa dessa för exempelvis en programare och så får man ett märke – kompismärket. Till 60 Degrees North kom olika förslag om någon form av belöning (cookie) om man gjorde ett antal saker. Idén var att locka ungdomar 15+ att komma igång och prova alla nya program och dessutom underlätta socialisering scouter emellan. I slutändan fick vi till det som kom att kallas Cookie Challengen 2011. Dock verkar intresset ha varit väldigt lågt så vi får fundera på hur det skall omarbetas till kommande somrar. Kanske skall det utgå från båthuscaféet? Kanske missade vi att göra PR.

Här är Cookie Challengen 2011