Stockholms sopåkare strejkar för att slippa sänkta löner, från kanske 31000kr/mån till 28000kr/mån. Jag vet inte om sopåkarna har oförtjänt hög eller oförtjänt låg lön, men Henry Ford viste, att välavlönade arbetare är grunden för konsumtionstillväxt (om man nu tycker detta är ett bra mål i sig är en annan sak).

Om detta handlar en av 2008 års intresantare inlägg jag skrivit om tidigare vid civilisationens utkanter: Thomas Palley – it was destined to come a cropper.

I korthet påpekar Thomas att USA:s arbetare reelt sett sett sina löner pressas tillbaka i över ett årtionde, och den kompensation som getts har varit inflation i tillgångspriser (skenade huspriser och låg kärninflation). Känns det igen? Men hur länge kan ständig sjunkande reallöner kompenseras med skenande huspriser i en lånekarusell västvärlden själv aldrig tidigare genomlevt (i alla fall inte sen 30-talet)?

År 2009 kommer ge svaret. När IT bubblan sprack var det en kris som drabbade ca 10% av USAs konsumtionsbas (företagen). Konsumentera – de där sopåkarna som ser sina löner pressas tillbaka – de står för ca 70% i USA. I svergie är de inte speciellt många – sopåkarna – men vi andra lär rimligen få erfara samma upplevelse.

Sveriges dilemma idag – och det är ett politiskt orsakat dillemma – är att vår höga bankutlåning till Östeuropa gör devalvering och inflation till om inte ekonomiskt självmord så åtminstone till ett ordentligt rop på liemannen. Om Henry Ford hade rätt i att stigande arbetarlöner är basen i stigande konsumtion och välstånd, och om vi nu inte kan höja lönerna utan måste sänka dom för att ta oss ur vår nuvarande situation, och om vi inte kan belåna oss ännu mer än vi redan gjort…

Det är inte lätt att tänka om. Det är inte heller uppenbart ekonomiskt att genomdriva radikala förändringar, eller ens kulturellt genomförbart att göra det.

Jag syftar nu på kärnkraften och etanolbilarna som det rapaporterats en hel del om på senare tid, se exempelvis:

• Kraftindustrin tror på nya kärnkraftverk (SvD)
  
• 44 kärnkraftverk byggs runt om i världen (DN)
  
• ”Mitt viktigaste beslut” (SvD)
  

Vi börjar den här observationen med bilen, en över 100 år gammal uppfinning som det inte hänt mycket fundamentalt med. Samma gammla Otto-motor som alltid. När det nu börjar gå upp för sammhället och industrin i stort att uppfinningen inte håller 100 år till (bland annat pga peak oil) så har man två val: att ändra framdrivningen av bilen (motorn med drivlina vilket är lite av roten till problemet) eller att ändra bränsle till motorn.

Vad tror ni man börjar med? Enklast möjliga såklart. Man häller etanol i motorn. Det är tekniskt sett en enkel lösning som prövats länge, de flesta motorer med knacksensor kan utan problem köras på etanol med lite bensin i. Det är i prioncip bara att hälla i och köra. (OBS: vissa motorer kan ta stryk, framförallt tar ledningar och olja stryk). Hursom helst. Lösning A: byt bränsle. När det så småningom kommer att visa sig att lösningen inte räcker (en Ottomotor har sorligt låg verkningsgrad, 30% kanske jämfört med runt 80% för en elmotor ) så kommer vi komma till lösning B: byt motor. Vi är inte där än, men vi kommer dit.

Man kan se på vårt samhälles elberoende på liknande sätt. Vårt system beror på billig el (=billiga transporter) men fordonet (kärnkraften) har ett allt högre pris ekonomiskt och miljömässigt. Den enkla lösningen är att A: byta drivmedel (fortsätt med kärnkraften som inget hänt, bara förnya den lite) eller B: byt motor (tänk om energisystemet som sådant).

Givetvis kommer vi prova A först för att sen inse att B är rätt väg. B är energiåtervining, vindkraft och värmepumpar, men framförallt, det är ett nytt system av lokal decentraliserad produktion. Vem som helst kan sätta upp ett par solpaneler eller en värmepump. Vi kan bygga bättre hus. Vi kan återvinna metall och källsortera ännu mer. Lysdiod-lyse…

Kärnkraft är en återvändsgränd. Dessutom en farlig en. Plutonium är ju inte bara radioaktivt utan en grymt giftig tungmetall.

Nu har jag hunnit med att lägga upp mina foton från Scouternas Natt 2008. Fotona finns som vanligt vid civilisationens utkanter.

Eftersnacket efter förra tisdagens möte på avdelning Spejarna ledde till en diskussion om hur lång tid scouterna ibland tar sig för att göra de mest enkla sysslor. Tempot är väldigt lågt och det är i längden inte kul för någon. Det andas oengagemang.

Kevin kom med en intresant idé som gick ut på att vi på varje moment av våra möte skall ge scouterna en tid att hålla sig till. Räcker inte tiden får scouterna be om mer tid och när de gör det frågar vi dem om hur mycket mer tid de behöver för att göra klart uppgiften. Poängen är att då är det de som satt sin egen tid, inte vi.

I tisdags hade vi hantverk på Spejarna. Vi försöker göra praktiska saker, så i år knyter vi makramé runt vattenflaskor. Att ha med sig en vattenflaska med vatten är som alla ledare vet viktigt på sommaren, bara lite vattenbrist gör att ens kapacitet sjunker drastiskt.

Det är fascinerande att det tar över en timme att komma igång för de flesta scouter. Tjejerna kommer igång fortare än killarna som regel. Mest verkar bli gjort de sista tjugo minutrarna.

Vi har ungefär en och en halv timme på oss och det verkar som uppstarttiden att komma igång är en timme. Tänk dig hur lite som måste bli gjort i skolan på kanske två gånger fyrtio minuter slöjd. Det hela påminner mig om amerikanska Home Scholing citatet jag hittade en gång i tiden:

“The lesson of the school bell is that there is no job important enough to finnish.”

Nästa gång fortsätter vi med hantverket där vi slutade i tisdags.

Livet som konsult är ibland lite för bra. På mitt senaste assignment på Ericsson så jobbar jag bland annat med Mats som bjudit med mig på kajakträngingspass. Mats har nu lärt mig eskimåsvängen på mindre än två timmar. Bättre lärare är svårt att hitta. Se och njut.