Risken att träffas av åskan är mycket liten och de flesta som träffas överlever. Det dör någon enstaka svensk om året av åska. Med våra fyrfota djur är det annorlunda. Att bygga utomhustak som en del föreslagit fungerar inte alls och nu tänkte jag förklara varför.

Vi har två ben, hästar och kor har fyra ben att stå på. När blixten slår ner 25 meter från en mäniska överlever mänsikan om den inte står väldigt bredbent. En ko däremot ligger illa till.

Tänk dig blixtnedslaget som uppstår av spänningsöverslag i den laddade luften (åskmolnet). Vi talar om många tusen volt. När de här tusen volten slår ner i eken eller gräset bredvid eken i hagen så försvinner dom inte bara plötsligt, istället kommer all laddning sprida sig. Tänk dig en stor hink vatten du häller på ett golv från en mycket hög höjd – även om man inte träffas direkt av vattnet kan det stänka rätt bra på en.

I gräset uppstår en så kallad potentialskillnad till följd av att laddningen från blixten sprids ut i marken. Om man mäter spänningen melan två närliggande punkter i gräset är relativa potentialskillnaden låg, men om man mäter mellan två punkter med ca 2.5 meters mellanrum, då börjar vi komma upp i farliga spänningar.

Så, vi och korna (hästarna) får en stöt även om vi står 25 meter eller mer från blixtnerslagsplatsen, men för oss är det ofarligt för spänningskillnaden (potentialskillnaden) mellan fötterna är små, men för korna är skillnaden stor så delar av laddningen från blixten tar en liten genväg genom deras kropp också. Upp genom ena benet och ner via andra. På vägen passeras hjärtat som stannar.

Taka eller inte spelar inte så stor roll. Om man inte lägger ner järnspett i marken under taket förstås.