Det här är historien om en lyckad improvisation. Det är vår, de ljusa vårnätterna har anlänt, det börjar bli tortt i marken och endast ett fåtal möten på terminen återstår. Den här gången tänkte avdelningsledaren sattsa på ett säkert kort. Eldning.
Traditionellt sätt övar man eldning med färdigsågade plankbitar och man gör det på en speciell yta kallad en eldningsplåt.
Det är bara det att kåren har slängt all ved.
Det är bara det att kåren har slängt alla eldningsplåtar (i alla fall försvann dom i samband med stora städningen).
Det är bara det att det är 40 minuter till mötesstart.
Jag har sedan tidigare fixat fram ett par stockar till Spejarna från en skogshuggar helg på landet. Det är bara det att stockarna är rätt färska, rätt stora och rätt hopplösa att klyva. En utmaning värdig en Spejare. Efter 60 minuters sökande i scoutgården har vi sedan två plåtliknande underlag att elda på. Den tredje patrullen får ta eldningsringen som underlag. Lägg där till en udda form av livline-bana i kombination av livline-eldning och möte är redo.
Först måste patrullen ta sig runt en livline bana i skogen där man tar sig från mål till mål, sammanlagt sju stycken. Tricket är att all utrustning man vill använda på eldningen, inklusive stocken, måste knytas fast i linan och vara inknuten i linan medan patrullen tar sig runt banan i skogen. Sedan börjar eldningsdelen som visade sig riktigt knepig. Det tog tid att såga stockarna. De var ritkigt svåra att klyva. Sen är det inte bara att tända eld på nästan-färsk ved. För många tog det en bra stund att klura ut hur fint man måste spänta och flisa veden och hur mycket man behövde för att överhuvudtaget få upp en eld.
Det tog hela mötet och ett par minuter till, men alla fick upp eld och en hel del var stolta över att de lyckats få eld på sur ved.
Tio minuter till mötesstart och mötet är långt ifrån klart. Föräldrar börja komma med anmälningslappar, två scouter är sjuka, en annan har med en kompis. En tredje har frågor om utrustning. Prio ett är att få till ett fungerande möte med en ledare för lite. På ungefär samma prio nivå är att själv överleva, få scouterna att trivas och nästa möte planerat.
Det är lätt att man drunknar i aktivitets tänkandet. Att allt man behöver är en till bra aktivitet. Eller att man i värsta fall kan återvinna en från tidigare möten. Jag minns att vi själva lutade oss mycket tungt mot hantverk som aktivitet för att få ihop våra möten.
När man slutat vara aktiv ledare och fått lite tid till reflektion så framträder ett annat fokus kring vad man borde ha gjort eller kanske skulle vilja göra. Scouting är inte summan av ett gäng aktiviteter eller program. Det är så det blir men inte så det skall vara. Så jag har gått tillbaka till grunden. Till scouting som en ide som rör sig kring hur människan utvecklas och lär sig. Tillbaks till scouting där informell bildning står i fokus.
Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results.
Tre scouter står vid en av de svarta tavlorna. En scout pekar på en bild och en annan scout berättar någon historia och vad de varit med om med stort engagemang för en scout som inte var med. Någon pekar på ett fotografi medans berättandet fortgår, ett av många fotografier som sitter uppsatta på en av de svarta tavlorna.
Iden till de svarta tavlorna fick vi efter en av alla våra julmarknader, julmarknader i scouterna kan lätt bli hel-foksuerade på pengarna och totalt glömma bort allt vad scouting är. Vi byggde de svarta tavlorna för att visa upp för alla andra vad vi i scouterna gör, hur kul vi har och vad scouter klarar av. Det blev ett sätt för scouterna att få berätta sin historia, för när man sätter upp massor med bilder på scouterna och vad de gör, då berättar de mer än gärna för sina scoutkompisar och kompisar när de samlas kring tavlorna. Historierna sprids och så kommer det plötsligt fler kompisar till scouterna.
—
En svart tavla är asfaltboard som man limmat på en träram. Träramen mäter 120×110 cm vilket råkar vara måttanpassat för bakluckan på en Volvo 945. Det svåra är att bygga träramen. Vi fick hjälp av en snickare, för det man behöver är de rätta verktygen. En “Dominofräs” närmare bestämt. Träramen består av träplank, hyvlad på ena sidan som sågats med 45 graders hörn. En tavelram helt enkelt. Man behöver en bra gersåg för att få till hörnen. Nästa problem är att limma ihop ramen. Vi hade tur och fick hjälp med en “Dominofräs” av snickaren, men en sådan kostar massor med pengar. Har man ingen dominofräs så kan man pröva en av två vägar. Ett är en så kallad Kreg Jig https://www.byggahus.se/forum/mobelsnickeri/164697-platsbyggda-bokhyllor.html , det andra alterntivet är att skippa träramen och limma asfaltboarden på en OSB skiva. Det blir bra mycket tyngre men det kan göras med bara en bra cirkelsåg (fast sänksåg gör livet mycket enklare).
Asfaltboarden skärs till med mattkniv.
Att limma fast asfaltboarden i ramen görs enklast genom att lägga asfaltboarden på golvet med framsidan neråt. Lägg gärna papper under för att ta hand om limrester. Limma nu ramen “ovanpå” asfaltboarden och slutligen så ställde vi möbler, tyngder mm ovanpå ramen så den var under press medan allt torkade ihop.
Vi har passerat vårdagjämningen och mörkret lägger sig allt tidigare över stad och land. Det regnar inte mycket men nog för att fylla sista biten väg upp mot Vässarö med grodor och paddor. Bakom varje kurva och snår kan en älg gömma sig. Vi kommer fram till bryggan i Ellan utan att ha sett annat än grodor.
Generationer av scouter har grillat blöta strumpor vid elden.
Efter att ha åkt båt genom tid och rum till Vässarö så tar vi oss upp till matsalen, det luktar skärgårdsskog. Kvällens stilla regn lägger sig till ro. I matsalen på ön bjuds det på förstärkt kvällsfika. Man känner att det är spänning i luften. Några lägerskolebarn som är på ön fotar scouterna. De har aldrig sett scouter förr. I natt skall många av de nya scouterna på avdelningen sova utan vuxnas närvaro för första gången i sitt liv. I ett fast vindskydd tillsammans med sina nya patrullkamrater, långt ut i skärgårdsmörkret tills solen väcker ön till liv igen.
…
På mitt skrivbord hemma i lägenheten ligger John Taylor Gattos bok Dumbing Us Down – The hidden curriculumn of compulsory schooling. Från boken tar jag med mig iakttagelsen att det för människan är naturligt att lära i grupper med blandade åldrar. Vår inlärning är designad för att lära av våra kamrater.
Det var mycket svårare de första tre åren av Två Pumpar. Numera är hajken relativt självgående. De äldre i patrullen lär de yngre, vilket ju var omöjligt i början. Jag satt i matsalen och hörde hur en scout som var ny på avdelningen frågade om hajken och jag hörde hur en tredje års scout svara detaljerat och engagerat, livligt och ingående. Jag hörde att han kunde hajken utantill. När en sådan scout leder patrullen så blir allt naturlig självgående. Vi har flera sådana scouter.
Ledarna leker med cykelkärrorna
Jag tror ibland vi “ledare” ställer oss i vägen för lärande. Jag gör numera väldigt lite och det går bättre än någonsin tidigare. Jag brukar ställa frågan: vad är det som de inte kan lära av sina patrullkamrater eller av YouTube University? Jag ägnar mig åt att ständigt tänka hur jag borde bete mig som en trolig förebild.
…
Viskleken. Leken går till så att alla står i ring. Sedan låter man en person viska en fras i örat på den som står direkt till vänster om honom. Sedan viskar den personen vidare till nästa person osv. Till slut har frasen gått varvet runt. Det är jättekul att höra vad det blev.
Hajken Två Pumpar har nu gått i arv till nästa generations ledare. Det är också en slags visklek. Jag ville se vad som hänt.
Patrull vid lägerplats
Vi har varit på upptäcktsfärd länge nu. Vi har börjat hitta vägen fram. De första åren som ledare på avdelningen var inte våra bästa år. I efterhand har jag insett vikten av att blogga, att utvärdera, att skriva ner, att planera.Det är inte så att någon är skyldig att följa oss, men jag kan tycka att det tog på tok för lång tid att hitta fram. Om de ledare som kommer efter oss skall gå samma väg som vi, då kommer det att ta tid.
På väg hem
Vi måste skriva ett mycket bättre Två Pumpar häfte.
Än finns det tid.
Än brinner lägereldarna.
Fotnot:
Det är som det alltid har varit med materialet. Som ledare går det utmärkt att bränna två timmar i kåken och ändå inte få ihop ledarpatrullens patrullutrustning. Är det den förebild vi vill vara?
Vi behövde kanske 30 skokartonger, så vi tog våra cyklar, satte på scoutskjortan och cyklade den 15 minuter kalla sträckan från scouthuset till skoaffären vid Skärholmens torg. Vi förklarade att vi behövde en massa skokartonger till en scoutkontroll. Vi vinglade hem på cykel med två välfyllda svarta sopsäckar var, fyllda till bredden med skokartonger.
Vi var kanske 16-17 år gamla, Tomas och jag, och vi hade fått i ansvar att göra en kontroll till Snårigaskäggen som Fruängen gått och vunnit. Kontrollen skulle handla om Scandinavia Star, båten som brann (jag tror fortfarande efterspelet pågår) och vi hade konverterat det hela till en eldningskontroll, så vi tillbringade ett gäng kvällar med att tillverka båtar av skokartonger i scouthuset. Att hålla i en Snårigaskäggen kontroll är otroligt lärorikt, fast man tänker inte på det när man gör det, men när man är klar så upptäcker man att man faktiskt lyckades göra en riktig kontroll för en massa lag och hantera allt från förberedelse till poängräkning och avslut. Det som kallas Learning by Doing.
Snårigaskäggen är en tävling där vinnarna arrangerar nästa års tävling. Det tog inte många år innan det var dags igen. Sätra scoutkår hade ställt upp med två lag i Snårigaskäggen, och även om vårt seniorlag gick hårt ut för sista platsen i tävlingen och fick den så fick vi arrangera, för ledarna i kåren gick hårt ut för första platsen och vann. Det är inte ofta en kår vinner Snårigaskäggen oavsett om man håller prislistan upp och ner eller inte.
Tävlingen fick denna gång temat “president val”. Tomas och jag fick ansvara för en egen kontroll, vi valde att göra en kontroll där man skulle göra ett monument till minne av “siste presidenten”. Snårigaskäggen inträffar per definition på årets kallaste dag – sista dagen i Januari, så vi sattsade på att det skulle finnas mycket snö. Vår kontroll handlade i princip om att göra enastående snögubbar. Inte märkte vi att det gick jätte lätt för oss att organisera kontrollen, vi bara gjorde.
…
Snårigaskäggen planering
Snårigaskäggen är en tävling med glimten i ögat, en tävling som driver med andra tävlingar. Man skall ha kul och träffa kompisar. Det är ledarvård. Det är lek i guds (fria) natur. Det är också en av de bästa ledarutbildningarna sett från learning by doing metoden, för när arrangemang är för seriösa, när förväntningarna är för höga, då satsar man bara på de som har bevisat att de kan arrangera en kontroll (långa bollar på Bengt).
Vad lär man sig av att den som redan kan det gör det en gång till?
På Snårigaskäggen så får ungdomarna prova eftersom vi inte längre är rädda att det blir fel – för det gör inget, för nästan ingen vill vinna och alla vet att det är så Snårigaskäggen arrangeras. Det finns ett fint ord för det här och det är informellt lärande.
Planen för kontrollerna
När vi satsade på att vinna Snårigaskäggen 2011 så var tanken att våra scouter behövde utmaningen att arrangera. Det hela kom att bli den legendariska Situation Årsta.
…
Situation Årsta 2012 arrangerades av ungdomarna i Årsta (vi är nämligen en djupt splittrad kår) och det vackra i det är att vi tog in äventyrarna att hålla i egna kontroller.
Rekognosering av plats för kontroll
Man kan reflektera över att Situation Årsta blev en sådan framgång och det med kontroller arrangerade av utmanare och äventyrare. Jag tror äventyrarnas “heminredning för hemlösa” var en av de bästa kontrollerna. Jag vill tro att när man som äventyrare klarat av en sådan sak, då växer man.
Eldningskontrollen
Det är nu 2016 och kåren är fortfarande splittrad. På ledarsamlingn efter jul fanns inget intresse att ens höra vad Snårigaskäggen är om man bortser från äventyrare, utmanare och de som alltid hänger med på Snårigaskäggen i kåren och så en ledare till. Bra tänkte jag, för det betyder att nu får ungdomarna växa igen. När alla utmanare och (jag tror) alla äventyrare tar tag i Snårigaskäggen, då blir det bra och alla lär sig massor. Tänk dig själv de äventyrare som i år hållit i egna kontroller från start till slut, och så har det har gått hur bra som helst. Jag önskar att alla fick se den glädjen, den stoltheten någon gång i livet. Stämningen efter Snårigaskäggen 2016 var på topp.
Kaffekontrollen
Huvud organissationen av Snårigaskäggen 2016 sköttes mestadels av 17-18 åringar. Om man kan arrangera en hel tävling med sina kompisar när man är 17-18 med en enda eldsjäl till scoutledare som driver på i början, då kan man gå hur långt som helst tror jag. De som var med som äventyrare och höll i kontroll 2012, de satt i tävlingsledningen 2016 och det är i dag centrala ledare på avdelningarna.
Samling i kassernen inför prisutdelningen
Det går inte att överskatta Snårigaskäggens potential som ledarutveckling för arrangerande kår och hur man kan använda Snårigaakäggen för att lyfta sin kår. Därför har jag alltid satsat på Snårigaskäggen och därför så ville jag inte sitta i tävlingsledningen i år, för det finns andra som måste få prova på det. Jag tror jag måste hitta mina egna nya utmaningar för att det skall vara learning-by-doing för mig också.
Poängräkning
Alla som var med och arrangerade Snårigaskäggen 2016 – Kampen om Årsta – kan verkligen sträcka på ryggen. Mycket bra gjort och ett stort grattis till Vällingby som får arrangera 2017.
Ers bloggare rekommenderar av erfarenhet en kurs om året till ledare. Det ger inspiration och idéer så man håller sig glad och motiverad genom även långa tunga år (om nu sådana skulle inträffa).
Den kurs jag kanske mest av allt vill rekommendera är Äventyrskursen av Vargarna.
Seth Godin har något viktigt att säga dig. En historia att berätta. The Icarus Deception. Om hur Icarus (Ikaros) myten förändrades för att få oss att inte utveckla oss själva, utan välja att sitta stilla i båten.
Se Podcasts, live events and more… Podcastarna som länkas till är rätt bra, givetvis med lite upprepning eftersom Seth vet vad han vill få fram.
Det är lika bra att säga et direkt. Det sket sig med UV-ljuset. Armaturerna hamnade i skroten, men vi hade i alla fall en lampa kvar. Fast det är lite synd, det hade gjort After-Mäss epic.
Lördag fm ägnade vi åt att sätta upp fotoutställningen. Fotohörnan var förminskad i år och det fanns lite sämre med uppsättningsmöjligheter nere i mörka hörnan, men vi kom i alla fall på de brilljanta idén att använda högtalarstativ som fotoramshållare. Not till mig själv: Det var grymt bra att ha med Makitan och LS-10:an.
Så fort Scoutgården var tömd på lördagen och Mässan hade satt fart så satte vi igång med städning och riggning av After-Mäss. Det var tredje gången så nu är det tradition men det betyder också att nu är det dags att ta en stor funderare på hur vi vill gå vidare. Vi skulle kunna bli mer officiella och involvera avdelningsledarna. Vi skulle kunna bli en större tackfest för alla scouter i Stockholm. Vi skulle behöva berätta tydligare vad som händer på kvällen och vilka tider som gäller för de olika åldersgrupperna och vilka som får övernatta.
En till not till mig själv: Glöm inte att stänga av rökdetektorerna när rökmaskinen körs…
—
I köket hade Tomas hand om bullbaket, som alltid grymt gott och väldigt populärt. En riktig bullfest.
Vi har nämnt John Taylor Gatto här på bloggen förr om någon minns det. Seth Godin är inne på liknande tankar.
Det här är viktigt för mig, för det handlar inte bara om vad skolan egentligen är till för utan också om vårt sätt att leda och vårt förhållande till konst och kreativitet i scouterna.
“If it’s work, they try figure out how to do less, if it’s art we try to figure out how to do more.”
Fredag kväll. Jag tar bilen direkt från jobb till det grå betonggaraget där släpet skall finnas som vi skall låna för att köra allt material till helgens tävling. Nycklarna är borta. Killen som hade släpet innan har “fickat” nycklarna och gått hem för dagen.
Fast forward.
Det är lördag morgon och man har sovit alldeles för lite. Klockan är 06:00 när transistorradion börjar låta. Det är knappt så man kommer ur sängen. Uppe vid scoutgården väntar ett fullpackat släp som bara skall hängas på bilen. Något försenad, på väg mot Lida längs Huddingevägen som precis har vaknat till liv står farbror Polisen och vinkar in alla för alkoholprov. Kartan stämmer inte riktigt med verkligheten när jag skall till kontroll D1 för att lämna material. Efter ett snabbt besök på D1 far jag till Lida för att lämna bilen och släpet. Jag tar min cykel som jag har tagit med tillbaka till kontroll D1. Det är en halvtimmes cyklande på vägar fulla med hopplöst grovt singel genom ett höstvackert södertörn. Väl vid D1 får jag instruktion att ta mig till D2.
Kontroll D2 är eldningskontrollen. Mitt i ett blåsigt sandtag står vi. Blåst sätter eldningskunskaper på prov, men det gör även de många stigarna i tallskogarna som omger oss. Lagen kom mervandrande till D2 från alla tänkbara håll, så uppenbarligen är det inte bara jag som hade lite problem med kartan.
David från Älvsjö genomförde eldningskontrollen på exemplariskt vis med sin patrull. För det första så diskuterade han igenom med sin patrull hur uppgiften skulle lösas och så kom man i patrullen gemensamt fram till att den extra vedbiten som kostar 30 sekunder tidstillägg skulle användas så att fler i patrullen kunde jobba. David måste ha vetat att detta inte var optimalt, men scouterna fick bestämma. Kudos. Sen sätter sig alla tätt ihop med ryggarna mot vinden och gör kontrollen tillsammans. Redan från starten räknar man högt blås-tackten tillsammans. Efter 1 minut och 18 sekunder så har David tänt elden som han startar i sina eldningshandskar. Efter 5:01 kokar såpvattnet över. Det är kanske den bästa tiden på hela kontrollen. Jag är helt säker på att Davids scouter hade en riktigt rolig Scouternas Natt. Tilläggas bör att jag möte många bra ledare som verkligen jobbade med sina scouter, det var överlag en väldigt bra stämning på Scouternas Natt 2012 och jag hoppas fler får vara med och dela framöver.
Från kontroll D2 var vi ett gäng kontrollanter som tog oss till kontroll D6b efter att de flesta lag passerat kontroll D2. D6b var knopkontrollen. Det behövdes inte så många kontrollanter för grupperna kom spordiskt. Snart kunde jag bege mig hem till nattplattsen.
Höstmötker
Höstmörkret lägger sig och det enda som kan göra mörkret än mera svart är regn. Regn, regn, regn. Som tur var lyste motiosspårets kalla kvicksilverbelysning hela kvällen, för hela kvällsslingan regnade det. Tomas och jag hamnade på kontroll K4 på plats fyra (fast det skulle ha varit kontroll 5, men man flyttade kontrollerna lite ad-hoc i sista sekund…). K4 var en av många papperskontroller. Svars papper och regn har aldrig varit en bra kombination. Ett tält hade man som grupperna kunde vara i och svara på frågor, men det räckte bara till två banor. Jag hade med min egensydda tarp som vi satte upp och så hade vi fyra banor på K4.
Efter kvällslingan väntade det bästa på Scouternas Natt – Nattorientering med efterföljande bastu. Vi kunde inte delta för vi hae vårt kvällsfik att göra iordning i Örnsbergs stora kökstält. Till nästa år har jag en idé och det är att flytta fiket till bastun. Då kan man hålla fiket bortom lägerängen och samtidigt ta hand om bastun åt tävlingsledningen. Dessutom, det är ingen idé att komma till fiket förän efter nattorienteringen hursomhelst.
Prylar
Det är en sak att vara ute när solen skiner, en annan när dethellregnar. I år spealde friluftsteknik och friluftsprylar lite större roll.
Jag klarade mig bra. Ytterplagg i 60/40 bommul/polyester blandning är fortfarande bland det bästa man kan göra. Det är ungefär det som Fjällräven använde till tältväv och sen i kläder under namnet G1000. Idag sys våra Tentipis i 60/40 väv. Mina T&P Forest byxor för runt 600kr är gjorde i 60/40 liksom min TP-X Gjuse anorak. Jag hade med mig mina helt nya regnkläder, ett Didriksons Cirrus-set för jag har gått ifrån att använda andas-material efter lite väl många andas kläder som tappat funktionen efter några år. Fötterna håller jag torra med ett par klassiska Lundhagskängor.
Övrigt
Det tar så mycket tid att vara kontrollant att det nog inte skall kombineras med ground support.
Tack
Tack till Örnsberg som hjälpte till med tält till fikaverksamheten.
Stort tack till tävlingsledning och alla kontrollanter.
