När scouting tog världen med storm för en sisådär 100 år sedan gjorde den det för att rörelsen skapades utifrån idéer som då var revolutionerande. En av dessa idéer var att lek är ett naturligt sätt att lära som bör uppmuntras (och styras en aning). Lord Baden-Powel (scoutings mest kände grundare) var obotlig optimist. Han trodde, att de nya pedagogiska metoder han sammanställt, skulle antas av skolbyråkraterna i det Viktorianska England. För att bevisa hur bra metoden arrangerade han även ett läger vilket kommit att representera scoutings grundande. Nu var inte skolbyråkraterna fullt så entusiastiska till förändring och lek som metod för lärande var inte att tänka på.

Scoting som rörelse blev till av den skolreform Baden-Powel ville se. I vårt land idag är lek som pedagogisk metod inte så revolutionärt längre. På hemsidestatistiken kan man klart se att utelekar och lekar till hör de mest eftersökta ämnena. Jag samlar själv på böcker om lekar och skriver ner de lekar jag kommer över.

Om du vill lyckas med en lek är det viktigaste att du själv är med och leker och kanske till och med ‘gör bort dig’. En stor funktion leken har i de äldre åldrarna är att vara centrum i grupp-processer. När scouter kommer till avdelningen eller lämnar avdelningen väljer man lek därefter. Jag har lekt fåniga namnlekar mendmin patrullscoutavdelning när vi fått nya scouter till avdelningen, dels för att ‘bryta isen’ genom att alla är lika fåniga och dels för att namnet är en så viktig del för oss alla. Namnduellen är en sån lek. Människan verkar aldrig bli för gamla för att leka.

Om nån undrar om scouting är omodern idag, då tänker jag så här: är lek ett naturligt pedagogiskt hjälpmedel i utbildningssystemet?