På den lilla provisoriska gångvägen utanför Grand blev jag stoppad.
Damen som jag mötte undrade vem som eventuellt skulle begravas i Skeppsholmskyrkan. Hon hade noterat den ovanligt stora strid av människor som var på väg åt det hållet.
Jag berättade och hon svarade med att ta mig mjukt i armen och beklaga sorgen.
Det finns så många berättelser om Knochen, men när man står inför denna avskedscermoni så tänkte jag tillbaka på hur de första åren som funktionär var på ön.
I Ellean när man kom ner tillbåten så blev man oftast välkomnad av just Knochen med hans enkla varma handslag och vänliga röst. Det kändes precis som ett varmt välkommen hem, redan innan man kommit till ön.
Visst sa vi hej då innan man åkte hem, ett slags hej då som snarare var ett på återseende, jag hoppas vi snart ses igen. Ett välkommen när man kom till ön och ett välkommen tillbaka när man åkte hem.
Så gjorde vi ett sista, enda, riktiga adjö där i den gamla kyrkan, och inte ens då kändes det som ett farväl fastän den stora saknaden var där.
Knochen, du är alltid varmt välkommen tillbaka.
