Vår kropp behöver vatten men inte lika mycket varje dag. När vi i scouterna beger oss ut är det inte ovanligt att oerfarna får vattenbrist. Vattenbrist yttrar sig först i nedsatt arbetsförmåga och glädje och i ett senare stadie grav huvudvärk. Regnigt elleer kallt väder är förädiskt för att man inte lika lätt känner hur mycket vatten kroppen gör av med.

Att de flesta av oss sitter inne vid en bänk mest hela dagarna gör det inte bättre. Vi ledares ledare hade det här problemet och det löstes genom att ledarna alltid hade med sig en saft-dunk och såg till att ta gott om pauser med saft. Vi på Spejarna har fortsatt den metoden. Vi har alltid med oss saft och vi toppar med marie-kex. Man får ett marie-kex per kåsa saft man dricker. På senare tid har våra patruller själva tagit denna metod till sig, så på årets upplaga av hajken Två Pumpar hade ledarna och samtlig patruller med sig en stor saftdunk var.

Och det är så den obligatoriska saft-dunks bilden uppstod. Jag hade kameran i högsta hugg och ställde saft-dunken på ängen för att fota den så jag kunde ha den som illustration till denna blogg-post (som tog ytterligare fyra månader att skriva). Arthur frågade vad jag gjorde och jag sa att jag bara fotade “den obligatoriska saft-dunks bilden”. Så på Scouternas natt fotade Arthur givetvis på egen hand “den obligatoriska saft-dunks bilden”.

Ibland frågar folk oss vad vi lär oss i scouterna. En sak vi lär oss handgripligen är att hantera vår egen kropp – det bästa verktyg vi någonsin kommer att äga – och dessa praktiska kunskaper om mat, vatten och arbete har man användning av livet ut.