Jag måste länka till den här AEON artikeln, vi scouter vill ju också bygga en bättre värld.
Why then do utopian communities so often fail? Interestingly, attrition rates for intentional communities are not all that different from many other types of human endeavour. The failure rate for start-ups is around 90 per cent, and the longevity of most companies is dismal: of the Fortune 500 companies listed in 1955, more than 88 per cent are gone; meanwhile, S&P companies have an average lifespan of just 15 years. Can we really expect more longevity from experimental communities? And if not, what can we learn from an audit of these experiments? What have been the key factors undermining communitarian living?
Är ledarbristen tilltagande, intäkterna för låga, bidragen för krångliga, helgerna för få, vädret för dåligt, ungdomarna för intresserade av spel och datorer? Kåren är kanske bara skuggan av sin forna storhet. Skinnen med alla minne är lite väl torra och anmälan till 150-års jubileet drog för få, för att inte nämna all ny teknik man måste lära sig hela tiden. Någonstans finns en tärande känsla att folk inte är lika intresserade att engagera sig i föreningsbestyr som förr.
Man skulle kunna sikta in sig på att överleva tio, tjugo år som kår tills det vänder. Ducka för tidsandan, ta sig igenom allt elände som vore man belägrad i sin egen scoutstuga av den nya tiden i hopp om en ny tid likt den gamla en dag dyker upp och räddar oss alla.
Enda nackdelen är möjligtvis att “Bunker Down” inte är en strategi värdig en scout.
1: försök komma på själv vilka de är. När jag satt och skrev det här inlägget kom jag på 6 stycken och sedan tog det stopp…
2: Vilka två av de sju pelarna är viktigast för dig och hur kom du fram till det? (ibland kallas det för de sju elementen i scoutmetoden)
3: På vilket sätt jobbade du med de två pelarna på ert senaste möte/arrangemang/hajk?
4: Vilka pelare är svagast i er grupp? Hur kan det komma sig och vad skulle man kanske eventuellt göra åt saken?
Här är mina svar:
Pelarna:
Lag och Löfte
Viljan att förbättra världen
Learning by Doing
Lyssnande och stödjande ledarskap
Känsla för naturen/woodcraft/vårt hem
Internationellt
Cermonier
Patrullsystemet
2: Learning-by-doing och Lyssnande och stödjande ledarskap
3: Hängde med scouterna i köket och lyssnade på deras inställning till huvudvärkspiller
4: Cermonier och Viljan att förbättra världen.
Nu tänker du säkert att jag listade åtta punkter och att de inte stämmer med Wikipedia. Eller någon annan källa du slagit upp i.
Alla år i scouterna har lärt mig att vi måste diskutera vad som är poängen och kärnan med verksamheten. Det är inte den exakta formuleringen som är det viktiga så länge vi i det dagliga arbetet inte jobbar med metoden överallt och hela tiden.
Tre scouter står vid en av de svarta tavlorna. En scout pekar på en bild och en annan scout berättar någon historia och vad de varit med om med stort engagemang för en scout som inte var med. Någon pekar på ett fotografi medans berättandet fortgår, ett av många fotografier som sitter uppsatta på en av de svarta tavlorna.
Iden till de svarta tavlorna fick vi efter en av alla våra julmarknader, julmarknader i scouterna kan lätt bli hel-foksuerade på pengarna och totalt glömma bort allt vad scouting är. Vi byggde de svarta tavlorna för att visa upp för alla andra vad vi i scouterna gör, hur kul vi har och vad scouter klarar av. Det blev ett sätt för scouterna att få berätta sin historia, för när man sätter upp massor med bilder på scouterna och vad de gör, då berättar de mer än gärna för sina scoutkompisar och kompisar när de samlas kring tavlorna. Historierna sprids och så kommer det plötsligt fler kompisar till scouterna.
—
En svart tavla är asfaltboard som man limmat på en träram. Träramen mäter 120×110 cm vilket råkar vara måttanpassat för bakluckan på en Volvo 945. Det svåra är att bygga träramen. Vi fick hjälp av en snickare, för det man behöver är de rätta verktygen. En “Dominofräs” närmare bestämt. Träramen består av träplank, hyvlad på ena sidan som sågats med 45 graders hörn. En tavelram helt enkelt. Man behöver en bra gersåg för att få till hörnen. Nästa problem är att limma ihop ramen. Vi hade tur och fick hjälp med en “Dominofräs” av snickaren, men en sådan kostar massor med pengar. Har man ingen dominofräs så kan man pröva en av två vägar. Ett är en så kallad Kreg Jig https://www.byggahus.se/forum/mobelsnickeri/164697-platsbyggda-bokhyllor.html , det andra alterntivet är att skippa träramen och limma asfaltboarden på en OSB skiva. Det blir bra mycket tyngre men det kan göras med bara en bra cirkelsåg (fast sänksåg gör livet mycket enklare).
Asfaltboarden skärs till med mattkniv.
Att limma fast asfaltboarden i ramen görs enklast genom att lägga asfaltboarden på golvet med framsidan neråt. Lägg gärna papper under för att ta hand om limrester. Limma nu ramen “ovanpå” asfaltboarden och slutligen så ställde vi möbler, tyngder mm ovanpå ramen så den var under press medan allt torkade ihop.
Vi har passerat vårdagjämningen och mörkret lägger sig allt tidigare över stad och land. Det regnar inte mycket men nog för att fylla sista biten väg upp mot Vässarö med grodor och paddor. Bakom varje kurva och snår kan en älg gömma sig. Vi kommer fram till bryggan i Ellan utan att ha sett annat än grodor.
Generationer av scouter har grillat blöta strumpor vid elden.
Efter att ha åkt båt genom tid och rum till Vässarö så tar vi oss upp till matsalen, det luktar skärgårdsskog. Kvällens stilla regn lägger sig till ro. I matsalen på ön bjuds det på förstärkt kvällsfika. Man känner att det är spänning i luften. Några lägerskolebarn som är på ön fotar scouterna. De har aldrig sett scouter förr. I natt skall många av de nya scouterna på avdelningen sova utan vuxnas närvaro för första gången i sitt liv. I ett fast vindskydd tillsammans med sina nya patrullkamrater, långt ut i skärgårdsmörkret tills solen väcker ön till liv igen.
…
På mitt skrivbord hemma i lägenheten ligger John Taylor Gattos bok Dumbing Us Down – The hidden curriculumn of compulsory schooling. Från boken tar jag med mig iakttagelsen att det för människan är naturligt att lära i grupper med blandade åldrar. Vår inlärning är designad för att lära av våra kamrater.
Det var mycket svårare de första tre åren av Två Pumpar. Numera är hajken relativt självgående. De äldre i patrullen lär de yngre, vilket ju var omöjligt i början. Jag satt i matsalen och hörde hur en scout som var ny på avdelningen frågade om hajken och jag hörde hur en tredje års scout svara detaljerat och engagerat, livligt och ingående. Jag hörde att han kunde hajken utantill. När en sådan scout leder patrullen så blir allt naturlig självgående. Vi har flera sådana scouter.
Ledarna leker med cykelkärrorna
Jag tror ibland vi “ledare” ställer oss i vägen för lärande. Jag gör numera väldigt lite och det går bättre än någonsin tidigare. Jag brukar ställa frågan: vad är det som de inte kan lära av sina patrullkamrater eller av YouTube University? Jag ägnar mig åt att ständigt tänka hur jag borde bete mig som en trolig förebild.
…
Viskleken. Leken går till så att alla står i ring. Sedan låter man en person viska en fras i örat på den som står direkt till vänster om honom. Sedan viskar den personen vidare till nästa person osv. Till slut har frasen gått varvet runt. Det är jättekul att höra vad det blev.
Hajken Två Pumpar har nu gått i arv till nästa generations ledare. Det är också en slags visklek. Jag ville se vad som hänt.
Patrull vid lägerplats
Vi har varit på upptäcktsfärd länge nu. Vi har börjat hitta vägen fram. De första åren som ledare på avdelningen var inte våra bästa år. I efterhand har jag insett vikten av att blogga, att utvärdera, att skriva ner, att planera.Det är inte så att någon är skyldig att följa oss, men jag kan tycka att det tog på tok för lång tid att hitta fram. Om de ledare som kommer efter oss skall gå samma väg som vi, då kommer det att ta tid.
På väg hem
Vi måste skriva ett mycket bättre Två Pumpar häfte.
Än finns det tid.
Än brinner lägereldarna.
Fotnot:
Det är som det alltid har varit med materialet. Som ledare går det utmärkt att bränna två timmar i kåken och ändå inte få ihop ledarpatrullens patrullutrustning. Är det den förebild vi vill vara?
Jag vet faktiskt inte hur jag tänker, det bara händer, men jag skall göra ett försök att förstå. Det börjar med en massa associationskedjor. Jag misstänker att många censurerar sig själva, för det kan inte bara vara jag som har en massa associationer som är jättekonstiga. Ärtsoppa och kaffe dök upp som associationer till lumpen som associerar till militären som associerar till kamouflagekläder.
Kan man gör en kontroll kring kaffe? Jag kom att minnas den gång på hajk länge sedan då Lången som alltid varit glad i kaffe hade gått ut på hajk och glömt filter hemma. Med papper och en häftapparat så byggdes ett nytt filter.
Kanske att man kunde utmana deltagarna att brygga kaffe fast utan verktyg? Kanske att man skulle utmana deltagarna till att identifiera kaffebönor? Hur ser råa kaffebönor ut? Och kanske mala dom? Vad behöver man för att mala kaffe om man inte har en kvarn?
En av mina metoder är att alltid ringa någon av mina kreativa vänner. Jag ringde min vän Tomas för att bolla idéer. Man måste lära sig vilka vänner som ger mer idéer och positiv energi tillbaka och bara ringa dom. Tomas som har krog med eget kaffe från Järna föreslog att vi skulle rosta från grunden.
Tänk om alla fick en hög med bönor av olika sorter och från dessa på något skall göra svart kaffe?
Malning av rostat kaffe på kontrollen
Nästa steg i min metod är att gå igenom förråd efter allt möjligt som kan inspirera till kontrollen och gärna besöka platsen också. Tyvärr kunde jag inte besöka platsen eftersom den inte var bestämd. I Scoutgården hittade jag diverse verktyg som skulle kunna användas till att göra kaffe.
Nästa steg är att prova själv om kontrollen överhuvudtaget är rimlig, så jag satte glatt igång och provade jag hemma på. Brandlarmet gick två gånger. Jag fick fortsätta utanför scoutgården. Efter lite experimenterande insåg jag att 15 minuter behövdes men att det skulle gå.
När grunden till kontrollen nu var satt så behövdes en instruktion och poängräkning. Jag visste att jag ville ha en bild med ett leende på instruktionen. Så jag ritade och städade upp bilden i Inkscape. Rita alltid så mycket du kan när du gör instruktioner.
Glad lingubbe till instruktion
Grundprincipen för poängräkningen var att utgå från en bedömningskontroll, men det man då gör är att man bryter ut objektiva delar ur bedömningen. Till exempel så kan man objektivt bedöma mängden kaffe som man åstadkommit. Sen kom jag på att två kvalitéer, svärta/mörkhet, och välfiltrerad, också går att mäta mer objektivt. Man gör ett referenskaffe och så har man två lika glas och jämför.
Referenskaffe till höger
Återstår smaken, men efter denna nerbrytning i beståndsdelar så blir faktiskt bedömningsdelen (smaken) plötsligt en väldigt liten del av hela poängen.
Till själva utförandet här också att jag skriver ner hela kontrollen på ett papper med sista sidorna som checklista för allt material som jag behöver få med till kontrollen, en köprunda efter det som jag saknade och en logistikplan för hur jag skall få ut allt material till kontrollen.
Eftersom jag inte är aktiv ledare på Spejarna längre så är det lite längre mellan uppdateringarna här och i väntan på uppföljningen till Demokratiinitiativet så postar jag här en kopia av min berättelse om att ha suttit i planning team för European Guide and Scout Centre Managers Conference som gick av stapeln nu i oktober.
Jag har börjat leva på flyget av privata själ. Jag är van att ta mig igenom flygplatser så snabbt och smidigt som det går. Jag skriver och jobbar alltid på flyget.
Jag älskar vrålet av motorerna vid take-off och hur landskapet förändras när man kommer in för landning.
Nån gång sen natt i Keltiska huset 2013 så spelade Ulf på gitarr en tysk evergreen. Jag har melodin i mitt huvud under mina resor i Europa.
Alle Ängste, alle Sorgen, sagt man, Blieben darunter verborgen und dann…
Jag har slagits av hur självklart det är för ungdomar att en scout från Argentina jobbar frivilligt i Nochrich (Rumänien) och representerar Rumänien på CMC samtidigt som Rumänska scouter från Nochrich jobbar i teamet hos Kapraluv Mlyn som får konferensen att flyta och sedan Tjeckiskan som flyttat till Wien och representerar Zellhof. Detta är det Europa som dansar över och bortom gränser.
Group Photo CMC 2015
Ovan molnen, världen sett från ovan. Där ser man inga gränser. Nere på marken, där är det annorlunda. Där hör man ett avlägset europeiskt takfast fotstampande från nationalstatens historia. På bussen mellan Wien och Brno så är det passkontroll mitt i EU. Innan jag bordar planet för att åka hem på Wiens flygplats skall jag passera två gränspoliser som kollar att jag har giltigt pass. Jag är rädd att vi snart kommer att behöver våra konstanta Jamboreer mer än någonsin tidigare.
…Würde, was uns groß und wichtig erscheint, Plötzlich nichtig und klein.
Eftersom jag inte är aktiv ledare på Spejarna längre så är det lite längre mellan uppdateringarna här och i väntan på uppföljningen till Demokratiinitiativet så postar jag här en kopia av min berättelse om att ha suttit i planning team för European Guide and Scout Centre Managers Conference som gick av stapeln nu i oktober.
När man skall göra en konferens för folk i ledande position på scoutcenter och samtidigt har nollbudget, då återstår i princip tre kategorier av folk som kan leda workshops, keynotes, mainsprings osv.:
Medlemmarna i planning team
Lokala förmågor i det land man är i
Deltagarna själva
Alla tre är bra val, om än begränsande.
I år fick vi, om jag själv får säga det, till ett par lyckträffar. Konferensen startades med Karel Tomek från Checz Republic som kom att hålla en keynote om förhållandet mellan “formal” och “non-formal” education ur perspektivet av utbildnings-forskning och utbildnings-system. Det var oerhört nyttigt att få insikt om att denna koppling redan gjorts på hög nivå i EU
men att det inte märkts av på lägre nivåer än, men att det är på gång. Här finns en stor strategisk möjlighet för den som är redo at ta den.
Keynote on formal and non-formal education
Den andra stora lyckträffen var Filipe från KISC som fick ta över efter Myriam, han kom och gjorde en väldigt uppskattade workshop om hur KISC kom att vända ett hotande stort minus i resultat till ett plus inte genom budget mm utan genom att fokusera på vilka det är och varför. Riktigt bra och trovärdigt eftersom att det Filipe talade om är det de faktiskt gör just nu och något som man har nytta av i hela livet långt utanför scout center värden.
Lampor långt nere i grott-mörkret under dagsutflykten då vi bland annat besökte några väldigt kända grottor.
Två Frågor.
Ibland är frågor så mycket viktigare än svar. Jag satt med i Workshoppen om Growing Markets och satt som observatör vid ett bord. Jag har lagt två mycket intressanta frågor på minnet värda var sin workshop i framtiden:
– Hur hanterar man på scout center och stora läger “heliga platser” och cermoniplatser?
– Alla pratar om ett scoutcenters ‘spirit’ eller anda, men hur bygger man den? Om jag själv får lägga till, hur byggde man hos er de historier som definierar ert scoutcenters anda?
Eftersom jag inte är aktiv ledare på Spejarna längre så är det lite längre mellan uppdateringarna här och i väntan på uppföljningen till Demokratiinitiativet så postar jag här en kopia av min berättelse om att ha suttit i planning team för European Guide and Scout Centre Managers Conference som gick av stapeln nu i oktober.
Hösten 2014, innan Myriam från KISC kom att lämna planning-team för CMC, när allt jobb i planning-team låg framför oss och vi började med att brainstorma kring konferensens namn och tema så var det Myriam som berättade om att WOSM var på väg att gå mot att mer betona att informellt lärande är vad scoutrörelsen är kanske allra bäst på och borde fokusera mer på. Det kändes som att det låg i tiden, och speciellt relationen mellan formellt och icke-formellt lärande kändes passande för konferensen då scoutcenter står mitt i detta: för många scout center är skolor och externa gäster en stor del av både själva besöken men även programmet och inte minst ekonomin.
Vi i planning-team var alla väldigt överens om att temat skulle bli detta, men vi behövde ett namn. Jag minns inte hur det gick till längre men rätt snabbt blev det “Learning to Grow” som anspelar mycket på hur lärande och att växa som person hänger ihop. Det anknyter också till hur center kan växa genom att lära. Logotypen gjordes av en talang från scout centret Sao Jocinto i Portugal och jag tycker själv den blev riktigt bra.
Learning to grow
Med temat bestämt så återstod att nå ut till alla scout center och berätta att nu är vi på gång. Det är inte så lätt som man kan tro att nå ut till scoutcenter i Europa. Vi försökte med följande:
Formella vägen via Europak-Online och alla NSO. Vi vet av erfarenhet att långt i från alla nås av information denna “korrekta väg”.
Vi emailade alla kontaktpersoner från CMC2013. Ca. en tredjedel av emailen kom inte fram pga. att folk slutat osv. En rätt hög omsättningssiffra kan jag tycka. Ytterligare en rätt stor andel hade gått vidare till andra uppgifter och var inte kvar på sitt gamla center. Nånting att återkomma till när man funderar kring impact.
Vi emailade hela Goose Network, inte minst för att Managers Meeting ligger innan CMC de år det är CMC. Inte oväntat fick vi mer respons denna väg.
Vi bad folk att vidarebefordra vår inbjudan. Jag tror inte att det gav så mycket.
Vi jobbade hyfsat mycket med PR, men vi kunde ha gjort mer. Min egen åsikt är att CMC behöver sin egen hemsida specialgjord för en konferens, men tills den dagen jag har tid att programmera den är jag inte säker på att det är värt att bygga denna hemsida.
Ett bra resultat av valet av tema var att vi fick en riktigt bra keynote speaker. Mer om det i näst post.
Eftersom jag inte är aktiv ledare på Spejarna längre så är det lite längre mellan uppdateringarna här och i väntan på uppföljningen till Demokratiinitiativet så postar jag här en kopia av min berättelse om att ha suttit i planning team för European Guide and Scout Centre Managers Conference som gick av stapeln nu i oktober.
Min resa till Kaprálův mlýn började i Frankrike en varm höst. Strax norr om Paris i en liten by ligger scoutcentret med samma namn: Jambville. CMC 2011 arrangerades där och jag var där som deltagare tillsammans med Sannah och Valdemar, det var min första CMC. I orangeriet där vi hade de flesta möten, där så sträckte jag upp handen. Det var sista dagen och de som ledde det årets konferens frågade efter personer som kunde tänka sig att sitta i nästa konferens planning-team. Inte för att jag visste något om planning-team, men jag sa ja till att sitta i CMC 2013 planning-team efter en hel del pepp av mitt resesällskap. CMC 2013 hade vi så kul och konferensen kändes så viktig att det blev självklart att hänga med i CMC 2015 planning-team.
CMC måste planeras och förberedas rätt långt i förväg, inte minst för att hinna med att söka EU bidrag. Om vi skall ta historien ända från början så är det så att CMC initieras av European Region, dvs av WOSM+WAGGGS i Europa. Därför kallas CMC ibland ECMC där E står för Europa. Det skulle ju kunna finnas ett CMC för bortre Asien osv. Den ekonomiska grundplåten för ECMC delas lika mellan WOSM och WAGGGS och ordförande för planning-team utses alternerande av de två. 2013 var det WAGGGS som valde ordförande och nu 2015 utsåg WOSM Myriam från KISC som ordförande.
CMC 2015 planning team
Starten av plannerings-arbetet drog ut på tiden för European region kom inte igång med att sätta den gemensam grundplåten och att formulera “call-to-host” dvs. förfrågan om vilka scout center som kan tänka sig att arrangera. Scoutcenter står inte så högt på agendan jut nu så tillslut blev det en noll budget och förhoppningen var att EU bidrag inom Erasmus+ programmet skulle täcka detta.
Innan vi ens han komma igång som planning-team så avgick Myriam som centre manager at KISC och så stod planing team utan ordförande. Detta var i våras och nu brann det i knutarna. Till slut under ledning av Michal från Kaprálův mlýn och med hjälp av Nizar som WOSM ersatte Myriam med så fick vi igång bidragsarbetet. Nizar gick in som deltagare i planning-team, men ej som ordförande. Vi fick klara oss utan ordförande och det gick bra mycket tack vare Michal.
Vi fick vårt Erasmus+ projekt godkänt men långt ner i kön av projekt så i praktiken fanns aldrig pengar till oss vilket kom att påverka både planering och deltagarantal.
Till nästa gång behöver vi förlägga CMC till ett land där vi inte hamnar sist i kön.
Jag kanske borde nämna kvarvarande medlemmarna i planning team: förutom jag själv, som kom att ta över workshop planerandet efter Damien som tidigt hoppade av, så hade vi Jose på program och Tanya från Our Chalet på info och allt möjligt. Michal som är centre manager på Kapraluv Mlyn som kom att dra ett mycket tungt lass som sagt.
Helpfull staff
Detta var det team som fick dra CMC 2015 i mål via huvudsakligen email, Dropbox och Skype konferenser över dåliga internetförbindelser. Vi skall inte glömma köket och alla funktionärer på Kaprálův mlýn, de gjorde en jätteinsats.
