Det måste erkännas på en gång att jag har rätt höga ambitioner med den tid jag lägger på scouterna. Jag har verkligen inte lust att bara syssla med barnpassning och tidsfördriv. Koncist uttryckt:
Jag är scoutledare, inte reseledare.
Skolan är en referenspunkt. Gör vi samma sak som skolan, då behövs vi inte. Vår rörelse startade som en idé om en mycket bättre form av inlärning och släpper vi det målet så behövs vi inte längre.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att vi fortfarande behövs och nu har jag hittat ett spår att följa som är intressant. I Cringley har kört en tre delad serie om skolgång i USA och varför enorma investeringar i IT i skola ger så lite tillbaka. Det är ett högintressant ämne, vi vill ju inte göra om skolans misstag.Det finns ett par böcker i sista delen jag måste läsa, men en tjuvtitt på resultatet bekräftar det jag lärt mig som scoutledare de senaste åren. Att vuxennärvaron är det som är det viktiga, att motivation är det centrala och att förmåga är viktigare än information. Ta exempelvis en titt på min följetong om SCENES programmet vid Mount Nemo som berättar om hur de kanadensiska scouterna tänker om sitt scoutprogram.
I Cringley tar upp forskning som visar att bäst resultat får man helt enkelt om man har en lärare per elev och att alla datorförsök mest går ut på att få samma effekt som en lärare per elev, men utan att behöva anställa så många lärare. I socuterna är det max fem socuter per ledare som gäller om man skall ha en fungerande avdelning, men det är också viktigt att vi slutar lägga tid på allt annat än vuxennärvaron.
Fotnot:
Jag tycker det är synd att man har 14 ballonger i det nya programmet stället för de fyra blocken som så bra mappade mot grundblocken i framgångsrikt scoutledarskap. Å andra sidan var det rätt länge sedan världen tappade bort Andrew Carnegie.