Category Archives: Konst och kreativitet

Sämä Wiiter

Vi fick gå upp lite extra tidigt och halvspringa i morgonkylan till spårvagnen. Det är februari, himlen är gråvit, fåglarna är inte piggare än vi och vi tror det kanske kan bli lite sol om vi har tur. Småsömniga kliver vi av spårvagnen för att leta efter tåget mot Uster. I Uster möts vi av de andra scouterna, med pappmuggs-kaffe-latte i handen och en påse Gippfelli med frukost till alla.

Jag är inkallad som fotograf och klippare. Vi skall göra en roadmovie i miniformat som PR för DSK (Deautch Sprachige Konferenz),  en konferens som ni förmodligen inte har hört talas om.

Filmutrustningen har lånats ihop, den består av kamera och stativ samt alldeles för lite batteri. En snabb kaffe och så sätter vi igång. De första scenerna filmas vid tågstationen i Uster, sedan åker vi till scouthuset/scouthusen i Uster där DSK skall hållas 2018. Man blir imponerad av scout stället som en kår har byggt. De har skrapat ihop hur mycket bidrag som helst på något år för att bygga dessa hus, vi snackar belopp i mångmiljonklassen.

Efter det imponerande scoutstället i Uster åker vi till flygplatsen i Zurich för att filma flygplan som landar och scouter som kommer med flyget. Det finns en utsiktsplats där vi får tillstånd att filma. För att komma till utkiksplatsen måste man betala 50 kr i entre och sedan är det samma säkerhetskontroll som om man flyger. Kirk lyckas övertala de som står i kassan att de tre av oss som skall filma får gå in gratis. De undrar hur fattiga vi scouter egentligen är 🙂

Vi fick till riktigt härliga telefoto sekvenser med flyg som landar och stora Swiss-air logotyper. Det Schweiziska syns tydligt. Efter att flygplans filmningen så går vi ner i underjorden för att filma tågscener, därefter så tar vi själva tåget till Zurich Hautbanhof. I Hauptbahnhof så filmar vi lite, sedan tar vi oss ner till vattnet via slutet av Bahnhofstrasse, ett ställe där turister och måsar tävlar om vem som är flest. Sedan tillbaka till Hauptbahnhof igen för de sista scenerna i en spårvagn och sedan hem efter en lång dag. Nånstans i allt detta han vid med att fika också. Nämde jag att manusiden var en roadmovie.

Veckan som följer på filmningen har jag fullt upp med att klippa allt film material, spela in ljud av allt möjligt och skriva soundtracket.Vi hade inte tid eller möjlighet att spela in tal när vi filmade och det fanns inte heller tid att dubba, så jag fick snabbt skriva någon form av road-movie musik. Jag tänkte en del på vad för slags musik man lyssnar på när man reser.

Det tog två kvällar att skriva soundtracket vilket får ses som rekord. Jag hade inte ens monitorer eller MIDI-klaviatur att tillgå eftersom jag precis flyttat. Melodierna och skrivna på qwerty-tangentbordet på lap-topen. Gitarren är fejkad.

Slutord

Zämä Wiiter är DSKs slogan, det betyder tillsammans kommer vi längre.

Utvärderingspunkter inför framtiden

  • En hel dags filmande ger en massa klipp, gör man scriptet som en road movie så blir det oändligt mycket enklare att klippa eftersom man vet att alla scener kommer i ordning.
  • Baksidan av roadmovie konceptet är att det är rätt mycket som skall klippas för att få ner det till sju minuter och sju minuter är fortfarande ett par minuter för mycket.
  • Alla skådespelare skall ha kläder som är scoutiga och står ut. Klara färggranna jackor är bra för de flesta runt om i staden har grå-brun-gröna kläder eller ofta svarta kläder.
  • Ett riktigt grymt stativ till kameran är jätteviktigt. Det stativ som vi fick låna var väldigt ostadigt.
  • Telefoto gör sig riktigt bra på film, vilket gör att ett bra teleobjektiv är nödvändigt.
  • Canons kamera kan inte autofokusera bra i live view. Olympuskameran hade varit bättre, men det behövs ett video tele objektiv.
  • Canon kameran klarar inte att det händer mycket i videon på en och samma gång. Det är därför man ibland behöver en extern inspelare.
  • I Schweiz är det så mycket oljud att alla röster måste spelas in med liten lapel mic eller dubbas i efterhand. Dubbning i efterhand finns  det inte tid till, så det återstår att göra en musikvideo.
  • Inget slår ett bra script.
  • Att göra en roadmovie är ingen ide som är unik för oss. Hitta på mer unik ide nästa gång.
  • Den handhållna stilen ger tempo och action, musikvideo stil, men jag tro man måste använda den med måtta. I längden behöver man en bra gimbal.
  • Batterierna tog slut för ett batteri var jättedåligt.

Musiken som skrevs på två dagar.

  • Bygg ett stötte bibliotek av sound
  • Konstruera beats till ett groove template, lägg inte till Groove template i efterhand.
  • Baskaggen kan behöva diskret reverb i bakgrunden om den är ensam.

De svarta tavlorna

Tre scouter står vid en av de svarta tavlorna. En scout pekar på en bild och en annan scout berättar någon historia och vad de varit med om med stort engagemang för en scout som inte var med. Någon pekar på ett fotografi medans berättandet fortgår, ett av många fotografier som sitter uppsatta på en av de svarta tavlorna.

Iden till de svarta tavlorna fick vi efter en av alla våra julmarknader, julmarknader i scouterna kan lätt bli hel-foksuerade på pengarna och totalt glömma bort allt vad scouting är. Vi byggde de svarta tavlorna för att visa upp för alla andra vad vi i scouterna gör, hur kul vi har och vad scouter klarar av. Det blev ett sätt för scouterna att få berätta sin historia, för när man sätter upp massor med bilder på scouterna och vad de gör, då berättar de mer än gärna för sina scoutkompisar och kompisar när de samlas kring tavlorna. Historierna sprids och så kommer det plötsligt fler kompisar till scouterna.

En svart tavla är asfaltboard som man limmat på en träram. Träramen mäter 120×110 cm vilket råkar vara måttanpassat för bakluckan på en Volvo 945. Det svåra är att bygga träramen. Vi fick hjälp av en snickare, för det man behöver är de rätta verktygen. En “Dominofräs” närmare bestämt. Träramen består av träplank, hyvlad på ena sidan som sågats med 45 graders hörn. En tavelram helt enkelt. Man behöver en bra gersåg för att få till hörnen. Nästa problem är att limma ihop ramen. Vi hade tur och fick hjälp med en “Dominofräs” av snickaren, men en sådan kostar massor med pengar. Har man ingen dominofräs så kan man pröva en av två vägar. Ett är en så kallad Kreg Jig https://www.byggahus.se/forum/mobelsnickeri/164697-platsbyggda-bokhyllor.html , det andra alterntivet är att skippa träramen och limma asfaltboarden på en OSB skiva. Det blir bra mycket tyngre men det kan göras med bara en bra cirkelsåg (fast sänksåg gör livet mycket enklare).

Asfaltboarden skärs till med mattkniv.

Att limma fast asfaltboarden i ramen görs enklast genom att lägga asfaltboarden på golvet med framsidan neråt. Lägg gärna papper under för att ta hand om limrester. Limma nu ramen “ovanpå” asfaltboarden och slutligen så ställde vi möbler, tyngder mm ovanpå ramen så den var under press medan allt torkade ihop.

Zina Lahr och hennes korta tid i skolan

En del mänsikor är inte som alla andra, inte i närheten. Vissa mäniskor klarar av att lämna ett eko efter sig trots att de fick en så kort tid på vår jord.

Det är inte utan att man funderar varför vissa är sig själv så mycket mer, varför de så hämningslöst lever och skapar. På bokhyllan ligger böcker av John Taylor Gatto. På internet finns en rad framföranden av Sir Ken Robbinsson om hur skolan dödar kreativiteten.

Jag läser och förundras om Zina och där i allt finns kanske en del av förklaringen. Hon gick i ‘home schooling’. Hon pressades inte genom den vanliga skolan som du och jag.

Presentation Zen: The Beautiful Spirit & Creativity of Zina Nicole Lahr

Outdoor Magazine: The Brief, Wondrous Life of Zina Lahr

365 steg över gatan mot ett personligt uttryck

“We are what we repeatedly do. Excellence, then, is not an act, but a habit”.
— Aristotele

Exhibit 1

Via PetaPixel: “Creative 365-Day Self-Portrait Project by a 17-Year-Old Photographer”. Brendon Burton startar ett 365-självporträtt-projekt och utvecklas allt mer i sitt fotograferande.

Exhibit 2

YouTube: “Girl Learns to Dance in a Year (TIME LAPSE)” Karen X. Cheng jobbar inte med dans men vill lära sig dansa, så hon startar ett 365-projekt att lära sig dansa och ser till att dokumentera det med videokamera.

Exhibit 3

Via PetaPixel: “How a 365 Project Changed My Life” . Marius Vieth startar ett fotografiskt 365-projekt som förändrar hans liv helt, hobbyn utvecklas så långt att han tillslut slutar sitt vanliga 9-5 arbete….

Exhibit 4

Via ByThom: Thom Hogan skriver i sin “teaching point” om hur mycket det pratas nyårslöften vid årets slut. Thom liksom många före honom uppmanar istället oss att ändra våra vanor. Att ta tag i våra vanor är hur vi ändrar vårat beteende långsiktigt.

Ett sätt är att starta ett 365-projekt.

Poäng

Jag har alltid uppfattat Lord Baden-Powell of Gillwell’s texter som att de understryker vikten av att odla goda vanor (tidigt i livet). Som att vara glad eller att vara hjälpsam (se lägereldsberättelse nr 20). Bortom hans texter, i den vardag jag växte upp i, så har jag återkommande upplevt ett skämtande på gränsen till löjeveckande över att hjälpa någon i vardagen. Det inneboende problemet med att göra hjälpa tanter över gatan referensen utan att förstå innebörden i idén om att förändra liv genom vanans makt är att det lätt blir ett spegelvänt uttryck för djup oförståelse för det ledarskap vi står för i scoutrörelsen (eller i alla fall stod för, allt kan förändras). En alternativ tolkning man kan tänka sig är att den gamla stammen av ledare utgick från att utveckla människans karaktär men att våra nutida ledare ser mer till utveckling av individens personliga uttryck, för ingen skrattar väl åt någon som gör ett fotografiskt 365 projekt och därigenom förändrar sitt liv?

Slutnoter:

  1. En orsak att läsa vissa foto-bloggar och fotoböcker är att inom fotografin finns utövare som kan ge djupa perspektiv på livet och tillvaron utifrån sitt hantverk och gärna gör det.
  2. Påpekas bör att i orginal så skrev Lord Baden-Powell om att hjälpa damer och barn över gatan eller hitta vägen. Av någon anledning stryks alltid barn ur sammanhanget och damer blir till tanter när referensen till att hjälpa tanter över gatan görs.

The Sports Photographers Doctrine

En av mina favoritsidor på nätet om fotografi är Tom Hogans sida, mycket för att man lär sig så mycket mer än fotografi. Nyligen skrev han om  Learning from Others (Sports Photographers) där följande prinicper om sportsfotografi sammanfattats likt the The Bill Parcels Doctrine.

  1. What’s likely to happen?
  2. What do I want to happen?
  3. Where do I want to be when #1 or #2 happens?
  4. What do I need to capture it?

Översatt till svenska:

  1. Vad kommer troligen hända?
  2. Vad vill jag att skall hända?
  3. Var befinner jag mig bäst när #1 och #2 händer?
  4. Vad behöver jag för att fånga ögoblicket?

Ser lite ut som bra råd för livet tycker jag.

 

Pilot 4 – Stormköket elda

Den här gången, mitt i vackra Sörmland, så gör jag uppföljaren till Pilot 2 – Stormköket del 1.

I detta avsnitt så går jag igenom hur man tänder och släcker stormköket och hur man fyller på T-röd.

Det här avsnittet är inspelat med en Olympus PL-5 och 14-42mm kit objektivet. Optiken och bildkvalitén är bra, dock föredrar jag lite mer skärpedjup eftersom det sätter ‘fokus’ på det jag gör, så ett ljusstarkare objektiv behöver användas. Jag glömde låsa vitbalansen, men det blev inte så farligt fel. Det som blev lite knepigt var att blanda ljudet från den inbyggda mikrofonen och ljudet från den separata ljudinspelare, en Olympsu LS-10 men slutresultatet blev en rätt ok balans mellan bra tal-ljud och omgivningens fågelsång.

Enjoy.

 

http://youtu.be/f06swxCDCq0

Pilot 3 – Knopar del 1

Nu är uppföljaren till Pilot 2 – Stormköket del 1  här!

Nu kan jag stolt presentera nästa pilotavsnitt i serien med små instruktionsvideor. Förra gången var det Pilot 2 – Stormköket del 1, den här gången ger jag mig på knopar.

I detta avsnitt så går jag igenom hur man kan använda knopar som pedagogiskt hjälpmedel för att utveckla gruppen. Jag börjar med att gå igenom varför man har nytta av knopar, sen går jag igenom hur man lär ut knopar och hur man kan använda knopar som metod för att lära ut hur-man-lär-ut. Sista hälften av avsnittet använder jag till att gå igenom några vanliga användbara knopar.

Precis som tidigare avsnitt är det ett pilotavsnitt som provar sig fram. Det är ett ovanligt långt avsnitt och det är med flit som jag testar det lite längre formatet. En nackdel är att det tar så lång tid att klippa.

Det här avsnittet är inspelat med en Canon 60D som jag fick låna. Optiken och bildkvalitén är bra, det korta skärpedjupet som fokuserats på knoparna känns helt rätt. Personligen så föredrar jag vitbalansen från den Nikon D3100 jag lånade tidagare, men det är nog närmast en smaksak.  Det som inte blev så bra är bruset i ljudet. Det hörs inte på datorhögtalarna men med hörlurar så hörs det. I alla fall när man klipper. De tidigare pilotavsnitten har spelats in med en separat ljudinspelare, en Olympsu LS-10, men den här gången fick utgången från mic-förstärkaren gå rakt in i kameran. Visst, man slipper synca ljud och bild men så här i efterhand borde jag kanske ha använt inspelare. Å andra sidan var poängen med Canon 60D testet att just slippa ljudinspelaren.

Enjoy.

http://youtu.be/HoNdK_9uE5s

 

Museet efter stängningsdags

Har du någonsin drömt om att få stanna kvar på ett natur- eller arkeologiskt- museum efter stängningsdags? Om man gått textila gymnasiet och har bra kontakter så får man göra sin avslutande modeshow på just ett sådan museum. Efter stängningsdags. Man behöver inte vara modeintresserad för att uppskatta alla kreationer som visas upp till ett par valskelett som bakgrund.

 

Amanda med modellerna
Amanda med modellerna

Själv har jag stressat dit från jobb men det är det värt. Tre av modellerna känner jag genast igen på modevisningen. De är dessutom de enda tre modellerna som ler glatt, alla andra är instruerade att se ut “som modeller” verkar det som. De tre modellerna kommer från utmanarlaget KOPP i kåren. På en riktigt modeshow har man musik, det har man också. Det är inte vilka högtalare som helst som används, det är de högtalare ni sett på 60 Degrees North, Boomerang, Midsommar på ön mm. Vem tror ni har med sig kameran med bästa blixten för kvällen? Inte jag, men en scout.

När showen så är över, vem är sist kvar och plockar ner? Scouter, alla utom en från kåren, och en vakt som övervakar att vi inte får med oss för mycket hem från museet. Det är det här med att hålla ihop och ställa upp för varandra som är så svårt att förklara för de som aldrig varit med.

Pilot 2 – Stormköket del 1

Det här är ett kort pilotavsnit som uppföljning till posterna Kodnamn: Förvirrad Frilufts TV och Pilot 1 – Fotogenlyktan. Det är en kort instruktion om hur man använder stormköket (spritköket) och i avsnittet så går jag igenom kökets delar, brännaren och hur man hanterar den, samt slutar med litet tips, tricks och egna modifikationer. Instruktionen är tänkt att följas upp med ett avsnitt i vår där vi använder köket på riktigt.

 

Utvärdering / Eftersnack

  •  Filmen är inspelad med en Nikon D3100 DSLR i 720p 30fps. Med min ljussättning så blir det aningens för mörkt för sensorn vilket man ser i bruset på orginalfilerna. Avsnitt 3 som är under klippning är också inspelad med en D3100 men avsnitt 4 som strax skall spelas in kommer att spelas in med en Canon 60D för att se hur det blir.
  • Jämför man dynamiken och mjukheten i ljuset på de mer belysta delarna så är det så mycket bättre än mobilens överexponerade delar, jämför med pilotavsnitt 1.
  • Maxtiden på ett videoklipp på D3100 är 10 minuter vilket är otroligt störande. Det tog tre filmklipp att få ihop instruktionen. På en D5100 är maxtiden 20 minuter men filmen blev 25 minuter. Dessutom lyckades jag köra slut på batteriet en gång vilket också stör arbetsflödet.
  • D3100 kan inte ha manuell exponerings uppsättning (och inte D5100 heller) så när man jonglerar blänkande kastruller i början av filmen blir det lite störande ljusändringar.
  • Klädvalet med grön fleece blev bättre. Fleece är tyst och se så bra mikrofonen döljs av det svarta området.