Det här är historien om en lyckad improvisation. Det är vår, de ljusa vårnätterna har anlänt, det börjar bli tortt i marken och endast ett fåtal möten på terminen återstår. Den här gången tänkte avdelningsledaren sattsa på ett säkert kort. Eldning.
Traditionellt sätt övar man eldning med färdigsågade plankbitar och man gör det på en speciell yta kallad en eldningsplåt.
Det är bara det att kåren har slängt all ved.
Det är bara det att kåren har slängt alla eldningsplåtar (i alla fall försvann dom i samband med stora städningen).
Det är bara det att det är 40 minuter till mötesstart.
Jag har sedan tidigare fixat fram ett par stockar till Spejarna från en skogshuggar helg på landet. Det är bara det att stockarna är rätt färska, rätt stora och rätt hopplösa att klyva. En utmaning värdig en Spejare. Efter 60 minuters sökande i scoutgården har vi sedan två plåtliknande underlag att elda på. Den tredje patrullen får ta eldningsringen som underlag. Lägg där till en udda form av livline-bana i kombination av livline-eldning och möte är redo.
Först måste patrullen ta sig runt en livline bana i skogen där man tar sig från mål till mål, sammanlagt sju stycken. Tricket är att all utrustning man vill använda på eldningen, inklusive stocken, måste knytas fast i linan och vara inknuten i linan medan patrullen tar sig runt banan i skogen. Sedan börjar eldningsdelen som visade sig riktigt knepig. Det tog tid att såga stockarna. De var ritkigt svåra att klyva. Sen är det inte bara att tända eld på nästan-färsk ved. För många tog det en bra stund att klura ut hur fint man måste spänta och flisa veden och hur mycket man behövde för att överhuvudtaget få upp en eld.
Det tog hela mötet och ett par minuter till, men alla fick upp eld och en hel del var stolta över att de lyckats få eld på sur ved.
Det var en gång en Scout i Sätra Scoutkår som förklarade personlig utveckling i scouterna så här: • När man är miniorscout (spårare heter det nu) så får man ofta leka en lek som går ut på att patrullen skall flytta en massa ärtor genom att suga fast dom med sugrör och sen flytta dom. • När man är juniorscout (upptäckare heter det nu) så får man ofta leka en lek …. flytta en massa ärtor … och sen flytta dom. • När man är patrullscout (äventyrare heter det nu) så får man ofta leka en lek …. flytta en massa ärtor … och sen flytta dom. • När man är seniorscout (utmanare heter det nu) så får man ofta leka en lek …. flytta en massa ärtor … och sen flytta dom. Sen blir man assistent. Då får man leda en lek som går ut på att patrullen skall flytta en massa ärtor genom att suga fast dom med sugrör och sen flytta dom.
Sen blir man ledare….
Jag tror det blir så i scouting när logisitken inte fungerar. Men logistik menar jag det här med att få tag på tyger, leksaker, kläder, plywood mm, för vad gör man när mötet är oplanerat en timme innan, scoutlokalen ser ut så här
och inget materail att rbeta med av värde finns tillgängligt?
Man tar fram ärtorna, för ICA har öppet till 22.
Istället för att man tar fram såg, plywood och går ut i en renstädad fungerande verkstad och gör en Cajun. Istället för att man öppnar teaterskåpet och klär ut sig till Robbinhood och drar till skogs.
Att nattsudda på en äng efter sen nattorientering, att få krypa ner i sovsäcken i en av eld uppvärmd kåta, att äta friluftsmiddag vid dukat bord med kandelaber och allt. Det är så vi på Spejarna genomför Scouternas Natt.
Vår väg
Vi har vårt eget sätt att deltaga på. Sättet vi i Spejarna genomför kontroller kan för utomstående te sig som en slags kaotisk diskussion som aldrig tar slut.Vår metod bygger på att stanna upp, tänka till, organisera och sen genomföra. Ta eldningen som är vår paradgren. Vi diskuterade säkert i 15 minuter hur vi skulle göra, vem som skulle göra vad, exakt hur elden skulle se ut. Skulle vi köpa en eller två plankor? Vi kom på delad första plats på kontrollen, inte för att vi var snabbast, men för att vi vann på att bara köpa två träbitar.
Om jag skulle illustrera den metod vi lär ut och som vi lever så ser den ut som nedan:
ILLUSTRATION FRÅN DROPBOX.
Det finns en sak vi på Spejarna tror på, och det är att lära för livet i scouterna, och vi tror att organisation är en sån sak. En annan sak är att musik och kultur är viktigt liksom att må bra och ha det bekvämt i fält. Så vi tränar inte inför Scouternas Natt, istället lagar vi mat, plockar ihop all möjlig utrustning och förbereder nattens fikastunder. Vi gör iordning inbjudan till Snårigaskäggen 2012 och fixar ved till kaminerna i tälten.
FOTON.
Det finns en sak till och det är det här med nattorienteringen. I år gjorde vi inte så bra ifrån oss för vi missade grovt på kontroll 2. Vi hittade den tillslut men vi hade fått mycket mer poäng om vi struntat i den och sprungit till mål så vi inte blev 25 minuter för sena. När man är ute på nattorienteringen har man ett val.
John Taylor Gatto har skrivit:
Indeed, the lesson of the bells is that no work is worth finishing, so why care too deeply about anything? Years of bells will condition all but the strongest to a world that can no longer offer important work to do. Bells are the secret logic of schooltime; their argument is inexorable. Bells destroy the past and future, converting every interval into a sameness, as an abstract map makes every living mountain and river the same even though they are not. Bells inoculate each undertaking with indifference.
Att lära för livet är att lära sig att jobb skall avslutas. Att lyckas är att fullfölja. Ett par poäng avdrag på en orientering är inte skäl nog att ta ett steg från den filosofin. Inte när vi stod på kontroll 2 och inte nu heller.
En fredagkväll i november, allhelgona för att vara mer precis, då världen är sådär fuktig och mörk som den bara är på senhösten, då hänger jag på mig stora ryggsäcken och ger mig av mot centralstationen i Zurich. Billjettsystemet här i Zurich är oftast enkelt, men på just sträckan till Baden finns sju alternativ att välja på.
Från Zurich går regionaltåget mot Baden, det tar bar 30 minuter så är man där. I bröstfickan har jag en skiss av hur jag skall gå för att komma till scouthuset. En inte alltför precis skiss. Jag tänker att om jag går rätt de första tre korsningarna från stationen så bör jag hamna rätt. Rätt snart inser jag att den där snirkliga vägen på kartan, det är den där långa backen upp för berget. Det är bara att gå. Jag känner mig som patrullscout på haj igen, ut från staden, i okänd terräng, ut i mörkret. Jag följer kartan. Hittar till en badmintonhall, nu är jag nära. Studerar noga kartan och den stora pilen. Jag skall lite längre in i skogen, så jag lämnar de sista gatlyktorna och går ut i mörkret. Där finns ingenting. Pilen var inte så exakt ritad. Jag får gå tillbaka till badmintonhallen, och bakom den hittar jag till slut scouthuset.
Jag skall vara köksassistent och hjälpa Schweiziska scouternas internationella kommitee att få en bra helg.
Kökstjänst i en liten scout stuga
När du ger dig ut på resa i Europa och Världen, när du möter andra scouter med helt annan bakgrund, då kommer frågan vad det är som förenar scouter över hela världen. Jag tror det är viktigt att ge sig ut och resa, möta och fundera, det blir som en stor spegel man ser sitt eget engagemang och tankar genom.
Jag har efter det jag sett och varit med om kommit fram till att det som förenar oss scouter världen över är lagen, löftet, viljan att för bättra världen och scoutmetoden.
Den spegel som jag har tittat i säger att är den svaga punkten i scouting på hemplan var att vi kanske aldrig var riktigt överens om att i scouterna så går scoutmetoden först. Det kan tyckas självklart, men den ledartid jag ser tillbaka på, där var vi alldeles för pigga på att påpeka hur scouterna skall följa lagen och väldigt oengagerade i att påpeka att det vi ledare skall följa scoutmetoden. Tänk bara på hur många scoutlagar som vi tillverkat och hängt upp (jag med) och hur många metod-plankor vi tillverkat och hängt upp (ingen för min del).
Om det som förenar oss i världen är lagen, löftet, viljan att förbättra världen och scoutmetoden, då borde den kanske förena oss på hemmaplan också.
1: försök komma på själv vilka de är. När jag satt och skrev det här inlägget kom jag på 6 stycken och sedan tog det stopp…
2: Vilka två av de sju pelarna är viktigast för dig och hur kom du fram till det? (ibland kallas det för de sju elementen i scoutmetoden)
3: På vilket sätt jobbade du med de två pelarna på ert senaste möte/arrangemang/hajk?
4: Vilka pelare är svagast i er grupp? Hur kan det komma sig och vad skulle man kanske eventuellt göra åt saken?
Här är mina svar:
Pelarna:
Lag och Löfte
Viljan att förbättra världen
Learning by Doing
Lyssnande och stödjande ledarskap
Känsla för naturen/woodcraft/vårt hem
Internationellt
Cermonier
Patrullsystemet
2: Learning-by-doing och Lyssnande och stödjande ledarskap
3: Hängde med scouterna i köket och lyssnade på deras inställning till huvudvärkspiller
4: Cermonier och Viljan att förbättra världen.
Nu tänker du säkert att jag listade åtta punkter och att de inte stämmer med Wikipedia. Eller någon annan källa du slagit upp i.
Alla år i scouterna har lärt mig att vi måste diskutera vad som är poängen och kärnan med verksamheten. Det är inte den exakta formuleringen som är det viktiga så länge vi i det dagliga arbetet inte jobbar med metoden överallt och hela tiden.
Tre scouter står vid en av de svarta tavlorna. En scout pekar på en bild och en annan scout berättar någon historia och vad de varit med om med stort engagemang för en scout som inte var med. Någon pekar på ett fotografi medans berättandet fortgår, ett av många fotografier som sitter uppsatta på en av de svarta tavlorna.
Iden till de svarta tavlorna fick vi efter en av alla våra julmarknader, julmarknader i scouterna kan lätt bli hel-foksuerade på pengarna och totalt glömma bort allt vad scouting är. Vi byggde de svarta tavlorna för att visa upp för alla andra vad vi i scouterna gör, hur kul vi har och vad scouter klarar av. Det blev ett sätt för scouterna att få berätta sin historia, för när man sätter upp massor med bilder på scouterna och vad de gör, då berättar de mer än gärna för sina scoutkompisar och kompisar när de samlas kring tavlorna. Historierna sprids och så kommer det plötsligt fler kompisar till scouterna.
—
En svart tavla är asfaltboard som man limmat på en träram. Träramen mäter 120×110 cm vilket råkar vara måttanpassat för bakluckan på en Volvo 945. Det svåra är att bygga träramen. Vi fick hjälp av en snickare, för det man behöver är de rätta verktygen. En “Dominofräs” närmare bestämt. Träramen består av träplank, hyvlad på ena sidan som sågats med 45 graders hörn. En tavelram helt enkelt. Man behöver en bra gersåg för att få till hörnen. Nästa problem är att limma ihop ramen. Vi hade tur och fick hjälp med en “Dominofräs” av snickaren, men en sådan kostar massor med pengar. Har man ingen dominofräs så kan man pröva en av två vägar. Ett är en så kallad Kreg Jig https://www.byggahus.se/forum/mobelsnickeri/164697-platsbyggda-bokhyllor.html , det andra alterntivet är att skippa träramen och limma asfaltboarden på en OSB skiva. Det blir bra mycket tyngre men det kan göras med bara en bra cirkelsåg (fast sänksåg gör livet mycket enklare).
Asfaltboarden skärs till med mattkniv.
Att limma fast asfaltboarden i ramen görs enklast genom att lägga asfaltboarden på golvet med framsidan neråt. Lägg gärna papper under för att ta hand om limrester. Limma nu ramen “ovanpå” asfaltboarden och slutligen så ställde vi möbler, tyngder mm ovanpå ramen så den var under press medan allt torkade ihop.
En gång för länge sedan, när en välsliten scoutskjorta hade färgen av en ljusblå maj himmel, för länge sedan när få hade datorer hemma. Mina föräldrar hade investerat i en Amiga 2000 som jag hade klurat ut hur man skriver på. Jag var i de senare tonåren och i scouterna så lärde jag mig av de äldre ledarna att man avslutar rutinmässigt varje arrangemang med en utvärdering. Det var så dom gjorde så vi tog efter. Utvärderar man rutinmässigt, då kommer man snart att lyckas mer och mer för varje gång. Jag kom på att om man först gör en ordentlig plan på papper och sedan lägger till utvärderingen på slutet, då kan man ofta återanvända planen.
När man inte leder övernattningen har man tid till kameran: vedhuggning flying style.
Det där med att utvärdera har häng med i alla år, likaså iden att man skall planera ordentligt och alltid skriva ner, för ingen skriver ner en plan i efterhand. På Spejarna när jag var ledare så blev nästa steg att ta fram en standardplan för avdelningsprogram. Den används än idag.
Jag blev inbjuden på hajk av nästa generations framgångsrika ledare nyligen, så jag packade ryggsäcken, tog med lite mat, startade bilen och körde till Åvastugan. Jag hade inte så mycket info mer än att det var Vikingatema på hajken. Att hänga med som assisterande ledare är på ett sätt enkelt. Allt är klart. Program, mat, etc.
Mat indränkt i ägg
Där fanns mycket blöt ved, en sann eldningsutmaning. Helt färsk var veden, som vatten med ved-innehåll. På min egen utvärderingslista står att jag skall ta med motorsåg nästa gång.
Årsta-sågen
Jag tror ju inte på att bedriva back-seat-driving, så jag tänker att jag skulle kunna skriva om hur vi utvecklade hajen Vandraren så långt det gick med hjälp av utvärdering, men jag tror jag redan gjort det.
Jag skulle kunna skriva ner min egen utvärdering av hajken, men det är inte jag som är i ledningen längre. Jag har alltid utvärderat min egen plan och mitt ledarskap, så vad är nu min plan? Vad är det som jag vill åstadkomma och hur då?
Lyssnande och stödjande ledarskap vid vedbon.
Nu när jag hänger med ut på hajk/övernattning med nya generationens ledare funderar jag på att vi kanske inte varit så bra på att föra vidare ett par saker.
De sju pelarna och vad det är vi vill åstadkomma.
Att planering på papper går att återanvända.
Att man utvärderar så slipper man repetera samma misstag om och om igen. Skriv gärna utvärderingen i slutet på planen.
Jag är inte säker på att vi tillräckligt ofta påpekar att ledarna gör ett riktigt bra jobb.
Vi behövde kanske 30 skokartonger, så vi tog våra cyklar, satte på scoutskjortan och cyklade den 15 minuter kalla sträckan från scouthuset till skoaffären vid Skärholmens torg. Vi förklarade att vi behövde en massa skokartonger till en scoutkontroll. Vi vinglade hem på cykel med två välfyllda svarta sopsäckar var, fyllda till bredden med skokartonger.
Vi var kanske 16-17 år gamla, Tomas och jag, och vi hade fått i ansvar att göra en kontroll till Snårigaskäggen som Fruängen gått och vunnit. Kontrollen skulle handla om Scandinavia Star, båten som brann (jag tror fortfarande efterspelet pågår) och vi hade konverterat det hela till en eldningskontroll, så vi tillbringade ett gäng kvällar med att tillverka båtar av skokartonger i scouthuset. Att hålla i en Snårigaskäggen kontroll är otroligt lärorikt, fast man tänker inte på det när man gör det, men när man är klar så upptäcker man att man faktiskt lyckades göra en riktig kontroll för en massa lag och hantera allt från förberedelse till poängräkning och avslut. Det som kallas Learning by Doing.
Snårigaskäggen är en tävling där vinnarna arrangerar nästa års tävling. Det tog inte många år innan det var dags igen. Sätra scoutkår hade ställt upp med två lag i Snårigaskäggen, och även om vårt seniorlag gick hårt ut för sista platsen i tävlingen och fick den så fick vi arrangera, för ledarna i kåren gick hårt ut för första platsen och vann. Det är inte ofta en kår vinner Snårigaskäggen oavsett om man håller prislistan upp och ner eller inte.
Tävlingen fick denna gång temat “president val”. Tomas och jag fick ansvara för en egen kontroll, vi valde att göra en kontroll där man skulle göra ett monument till minne av “siste presidenten”. Snårigaskäggen inträffar per definition på årets kallaste dag – sista dagen i Januari, så vi sattsade på att det skulle finnas mycket snö. Vår kontroll handlade i princip om att göra enastående snögubbar. Inte märkte vi att det gick jätte lätt för oss att organisera kontrollen, vi bara gjorde.
…
Snårigaskäggen planering
Snårigaskäggen är en tävling med glimten i ögat, en tävling som driver med andra tävlingar. Man skall ha kul och träffa kompisar. Det är ledarvård. Det är lek i guds (fria) natur. Det är också en av de bästa ledarutbildningarna sett från learning by doing metoden, för när arrangemang är för seriösa, när förväntningarna är för höga, då satsar man bara på de som har bevisat att de kan arrangera en kontroll (långa bollar på Bengt).
Vad lär man sig av att den som redan kan det gör det en gång till?
På Snårigaskäggen så får ungdomarna prova eftersom vi inte längre är rädda att det blir fel – för det gör inget, för nästan ingen vill vinna och alla vet att det är så Snårigaskäggen arrangeras. Det finns ett fint ord för det här och det är informellt lärande.
Planen för kontrollerna
När vi satsade på att vinna Snårigaskäggen 2011 så var tanken att våra scouter behövde utmaningen att arrangera. Det hela kom att bli den legendariska Situation Årsta.
…
Situation Årsta 2012 arrangerades av ungdomarna i Årsta (vi är nämligen en djupt splittrad kår) och det vackra i det är att vi tog in äventyrarna att hålla i egna kontroller.
Rekognosering av plats för kontroll
Man kan reflektera över att Situation Årsta blev en sådan framgång och det med kontroller arrangerade av utmanare och äventyrare. Jag tror äventyrarnas “heminredning för hemlösa” var en av de bästa kontrollerna. Jag vill tro att när man som äventyrare klarat av en sådan sak, då växer man.
Eldningskontrollen
Det är nu 2016 och kåren är fortfarande splittrad. På ledarsamlingn efter jul fanns inget intresse att ens höra vad Snårigaskäggen är om man bortser från äventyrare, utmanare och de som alltid hänger med på Snårigaskäggen i kåren och så en ledare till. Bra tänkte jag, för det betyder att nu får ungdomarna växa igen. När alla utmanare och (jag tror) alla äventyrare tar tag i Snårigaskäggen, då blir det bra och alla lär sig massor. Tänk dig själv de äventyrare som i år hållit i egna kontroller från start till slut, och så har det har gått hur bra som helst. Jag önskar att alla fick se den glädjen, den stoltheten någon gång i livet. Stämningen efter Snårigaskäggen 2016 var på topp.
Kaffekontrollen
Huvud organissationen av Snårigaskäggen 2016 sköttes mestadels av 17-18 åringar. Om man kan arrangera en hel tävling med sina kompisar när man är 17-18 med en enda eldsjäl till scoutledare som driver på i början, då kan man gå hur långt som helst tror jag. De som var med som äventyrare och höll i kontroll 2012, de satt i tävlingsledningen 2016 och det är i dag centrala ledare på avdelningarna.
Samling i kassernen inför prisutdelningen
Det går inte att överskatta Snårigaskäggens potential som ledarutveckling för arrangerande kår och hur man kan använda Snårigaakäggen för att lyfta sin kår. Därför har jag alltid satsat på Snårigaskäggen och därför så ville jag inte sitta i tävlingsledningen i år, för det finns andra som måste få prova på det. Jag tror jag måste hitta mina egna nya utmaningar för att det skall vara learning-by-doing för mig också.
Poängräkning
Alla som var med och arrangerade Snårigaskäggen 2016 – Kampen om Årsta – kan verkligen sträcka på ryggen. Mycket bra gjort och ett stort grattis till Vällingby som får arrangera 2017.
Vattnet forsar plötsligt in från ett hål i botten av den rätt stora rodbåten. Patrullen tar förhoppningsvis snabbt tag i en av kilarna ur hinken med kilar och en trähammare, sen pluggar de igen hålet. Det tar inte lång tid innan instruktören längst bak i båten öppnar nästa ventil och än mer vatten läcker in genom nya läckor.
Försök att plugga igen en läckande båt
Övningen slutar som oftast med blöta lyckliga scouter i en båt som kanske sjönk. Vattnet pumpas ur och nästa patrull får prova.
Förhoppningsvis har patrullen också lärt sig grundprincipen för att rädda ett sjunkande skepp. Laga hålen först, innan man ställer sig och öser ur vattnet. Lös roten till problemet först, sen symptomen.
Om man inte lyckas lösa roten till problemet, det som gör att båten sjunker, så är inte rätt lösning att övertyga alla ombordvarande att allt är ok och att man hursomhelst kan stanna i båten. Då vidtar istället en säker och ordnad evakuering.
