Ladarlyan och klubbrummet

I vår scoutlokal, Scoutgården, finns ett rum där vi har ledarrelaterade saker: dator, kopiator, arkiv, postfack och mötesbord. De äldre ledarna kallar av historiska skäl detta rum klubbrummet. Jag kallar rummet för ledarlyan.

En av scoutings grundprinciper är att I scouterna leder vi främst genom att vara förebilder. Om vi nu har patrullscouting med patrullen som en av sju fundament i vår metod, om vi nu lägger tid på att patrullerna skall ha en lya och sin egen utrusting att sköta, borde inte ledarna föregå med gott exempel? Jag tycker det. Ledarna skall givetvis ha en ledarlya och ledarpatrullen skall ha sin patrullutrustning. Därför kallar jag rummet för ledarlyan.

Vandraren 2009

Vandraren – slutprovet för tredje års patrullscout arrangeras av Grårävarna. Vi i Grårävarna är gamla vandrare med ursprung i Sätra Scoutkår och som håller i hajken idag.

Eventuellt har vi några platser i vår för vandrare från andra kårer än vår nuvarande kår, Årsta Scoutkår. Vi är också öppen för ledare som vill vara med och arrangera med oss för att sprida vandraren till fler kårer.

Vandraren är slutprovet för patrullscouten, numera äventyrsscouten. Vandraren har ett starkt överlevnadstema, så scouter som skall gå den behöver förbereda sig i tid.

Intresserade kan kontakta mig med formuläret nedan.

[wpcf]

Åker ingen pulka längre?

Kvällens möte med Spejarna hölls av alla tredje års scouter. Inte speciellt välplanerat, men snön räddade oss. Det blev pulkaåkning och snöbollskrig.

Jag tror pulkaåkning och snöbollskrig är viktigt ibland, för hur skall man kunna bli en vuxen ledare om man inte själv först får leka av sig? Ibland undrar jag om vår tids ungdomsfixering och ungdomsinspirerade livsstil långt upp i åldrarna mest handlar om en generation som inte riktigt fick vara barn tillräckligt länge på nått sätt. Kanske är det fantasins uttåg som slår tillbaka.

En hemsk observation att avsluta dagens inlägg med. Det här var andra kvällen efter stora snöfallet över Stockholm, men pulkabacken  – den bästa i Årsta – var nästan ouppåkt. Är inga barn längre ute och spontanleker i snön?

Äventyrsscouter

Nu är de nya namnen på scouternas åldersindelning klar. Strålande val tycker jag. Här är dom:

  • 8-9 år Spårarscouter
  • 10 – 11 år Upptäckarscouter
  • 13 – 15 år Äventyrsscouter
  • 16 – 18 år Utmaningsscouter
  • 19 – 25 år Roverscouter

Läs mer på http://www.scout.se/program

Demokrati måste få ta tid

Det är lätt hänt att scouten åker ut med badvattnet.

Ur våra stadgar, andra paragrafen:

Svenska Scoutförbundet har en demokratisk grundsyn och ser politisk medvetenhet hos sina medlemmar som angelägen, men är partipolitiskt fritt och tillåter inte partipolitisk påverkan inom sin verksamhet.

Nu till återkopplingen till hur styrelsearbetet fungerar.

  • Kallelse med dagordning skickas inte ut, så medlemmarna vet inte vad som skall diskuteras och beslutas om på kommande styrelsemöten.
  • Diskussionen på mötena är högljud, många kommer inte till tals.
  • Det händer aldrig att ordföranden tydligt säger ‘är vi redo att gå till beslut’ eller ‘nog med förslag’ osv. Senast jag var på mötet röstade vi aldrig om nånting.
  • Ordförande tycker arbetet går för långsamt och att vi måste få nånting gjort och att det är viktigare än rätt beslut.

Så här är det: demokrati måste få ta tid, annars åker scouten ut med badvattnet.

En till scout

Det är störst chans att man är kvar i scouterna om ens polare är med i scouterna. Av samma orsak är kompisrekrytering väldigt effektiv för den som börjar har redan en orsak att vara med.

Varför skriver jag det här?

Vi blev just en till scout på avdelningen tack vare kompisrekrytering!

Sexmånaderskrisen enligt FIRO

Det börjar knaka i fogarna i kårgemenskapen, speciellt i kårledningen. Rätt ljudligt måste jag säga. Snart är det styrelsemöte då det skall bestämmas vart skåpet skall stå och det kan bli rätt tuffa diskusioner.

I scouterna, på ledarutbildningar som Senior Lags UtbildninG (SLUG), Allmän Ledar Utbildning (ALU) och Treklöver Gillwell (TG) blir vi alltid påminda om att när vi bygger våra grupper (patruller/team) i scouterna så genomgår grupperna alltid grupprocesser. Den teori vi ofta diskuterar kring kallas FIRO . Käns det här stadiet i grupprocessen igen?

Var vill jag befinna mig i rangordningen? Vilket ansvar, vilken uppgift ska jag ha, ta? Kommer jag att ta kamp om det informella ledarskapet? Hur långt ned på rangordningen kan jag acceptera att vara? Ett topp-botten perspektiv. Individen börjar bli beredd att ta strid och bryr sig inte så mycket om att vara smidig i gruppen längre. Det kanske börjar bildas undergrupper. Kritiken kan bli tuff och svår att ta emot.

I början av April 2008 valde vi en ny styrelse. Under sommarmånader är det lugnare i kåren, så om vi räknar månaderna och drar bort några veckor får vi: april, maj, juni, augusti, september och oktober. Det blir sex månader nu.

Den nya styrelsen består av två vice ordförande och en ordförande som gått in för att driva förändring. Sen finns MÅS gruppen som vill jobba på sitt sätt. Sen har vi alla vi avdelningar med våra behov. Just nu finns runt sex olika viljor om hur ledarlyan skall se ut. Vi är faktiskt inte ens överens om vad rummet skall heta eller vem det är till för.

Det är i denna situation man tar ett steg tillbaka och funderar på vad det hela handlar om. Som konsult till vardags och ledare i scouterna har man haft gott om tillfällen att observera denna process och just de konflikter som detta brukar kulimera i efter ca sex månader. Numera förväntar jag mig inget annat, fast det stör mig lite att jag missade förutsäga det denna gång. Jag borde ha vetat bättre.

Fortsättning följer.

Junkyard Pingis

Lekböcker är en guldgruva för scoutledare. En höjdarbok är Junkyard Games som vi fick nytta av på kvällens möte. Vi har precsis fått ett efterlängtat pingisbord i samband med Mårtensmässan. Detta bord måste givetvis invigas, men vi hade ju ingen boll och inga rack.

Det Junkyard Games lär ut är hur vanliga saker runt omkring oss kan användas till att leka med. Sagt och gjort: vi bygde ett nät av ett par små koner med dasspapper spänt emellan. Vi hade hajkbrickor till rack och spelade med tennisboll. Eftersom det var så svårt började vi räkna ner missarna i stil med bolla-gris medans vi spelade rundpingis. Om man träffade nätet (dasspappret spänt över bordet) så åkte man ut.

Nästa möte tror jag alla kommer ha med sig pingisrack…

Arbete och ledarskap, möjligheter och fantasi

Mårtensmässan är ett jätte jobb. Så mycket finns att förbättra. Det finns bra saker, mindre bra saker. Gamla  lotterier, nya ideer. Det finns glädjeämnen, kämparinsattser men också mindre positiva erfarenheter.

Som ledare för ungdommar är det vår uppgift att se våra ungdommar. Se ärligt på deras insats. Uppmuntra men aldrig utan orsak. Men vi ledare är för upptagna av Mässan. Vi kan inte leda utan att arbeta hårt, samtidigt kan vi inte arbete så hårt att vi inte kan leda.

Det här var första Mässan utan Stig som mässgeneral. En gång kunde ingen föreställa sig hur vi skulle klara av en Mässa utan Stigs insats, för Stig jobbade för fem personer. Men det gick, så det var inte omöjligt att klara sig utan Stig, det var brist på fantasi att ingen kunde föreställa sig en Mässa utan Stig som general.

Det var inte många som kunde föreställa sig framgången för fotoutställningen vi gjorde, eller ens föreställa sig en fotoutställning. I över ett års tid har jag och Tomas jobbat så smått på fotoutställningsskärmar och att ha en fotoutställning på Mässan. Vi åkte till Bygg Max fast vi var småkrasliga. Vi kröp på golvet och mätte plank. Konstruerade och konstruerade om. Limmade och bar tyngder kvällstid för att få så raka ramar som möjligt. Vi började med en liten fotoram åt miniorscouterna i stora salen.

I min fantasi kan jag föreställa mig en Mässa och en kår där de som drar det tunga lasset uppmärksammas. Ung eller gammal. En Mässa som bygger kårgemenskap, där alla träffas på kvällen tillsammans. Där fler än den lilla klassiska kretsen mårtensmässfolk är kvar till sista minuten söndag kväll.

Vi har en bit kvar att gå.