Jag måste länka till den här AEON artikeln, vi scouter vill ju också bygga en bättre värld.
Why then do utopian communities so often fail? Interestingly, attrition rates for intentional communities are not all that different from many other types of human endeavour. The failure rate for start-ups is around 90 per cent, and the longevity of most companies is dismal: of the Fortune 500 companies listed in 1955, more than 88 per cent are gone; meanwhile, S&P companies have an average lifespan of just 15 years. Can we really expect more longevity from experimental communities? And if not, what can we learn from an audit of these experiments? What have been the key factors undermining communitarian living?
Tio minuter till mötesstart och mötet är långt ifrån klart. Föräldrar börja komma med anmälningslappar, två scouter är sjuka, en annan har med en kompis. En tredje har frågor om utrustning. Prio ett är att få till ett fungerande möte med en ledare för lite. På ungefär samma prio nivå är att själv överleva, få scouterna att trivas och nästa möte planerat.
Det är lätt att man drunknar i aktivitets tänkandet. Att allt man behöver är en till bra aktivitet. Eller att man i värsta fall kan återvinna en från tidigare möten. Jag minns att vi själva lutade oss mycket tungt mot hantverk som aktivitet för att få ihop våra möten.
När man slutat vara aktiv ledare och fått lite tid till reflektion så framträder ett annat fokus kring vad man borde ha gjort eller kanske skulle vilja göra. Scouting är inte summan av ett gäng aktiviteter eller program. Det är så det blir men inte så det skall vara. Så jag har gått tillbaka till grunden. Till scouting som en ide som rör sig kring hur människan utvecklas och lär sig. Tillbaks till scouting där informell bildning står i fokus.
Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results.
Är ledarbristen tilltagande, intäkterna för låga, bidragen för krångliga, helgerna för få, vädret för dåligt, ungdomarna för intresserade av spel och datorer? Kåren är kanske bara skuggan av sin forna storhet. Skinnen med alla minne är lite väl torra och anmälan till 150-års jubileet drog för få, för att inte nämna all ny teknik man måste lära sig hela tiden. Någonstans finns en tärande känsla att folk inte är lika intresserade att engagera sig i föreningsbestyr som förr.
Man skulle kunna sikta in sig på att överleva tio, tjugo år som kår tills det vänder. Ducka för tidsandan, ta sig igenom allt elände som vore man belägrad i sin egen scoutstuga av den nya tiden i hopp om en ny tid likt den gamla en dag dyker upp och räddar oss alla.
Enda nackdelen är möjligtvis att “Bunker Down” inte är en strategi värdig en scout.
En gång för länge sedan, när en välsliten scoutskjorta hade färgen av en ljusblå maj himmel, för länge sedan när få hade datorer hemma. Mina föräldrar hade investerat i en Amiga 2000 som jag hade klurat ut hur man skriver på. Jag var i de senare tonåren och i scouterna så lärde jag mig av de äldre ledarna att man avslutar rutinmässigt varje arrangemang med en utvärdering. Det var så dom gjorde så vi tog efter. Utvärderar man rutinmässigt, då kommer man snart att lyckas mer och mer för varje gång. Jag kom på att om man först gör en ordentlig plan på papper och sedan lägger till utvärderingen på slutet, då kan man ofta återanvända planen.
När man inte leder övernattningen har man tid till kameran: vedhuggning flying style.
Det där med att utvärdera har häng med i alla år, likaså iden att man skall planera ordentligt och alltid skriva ner, för ingen skriver ner en plan i efterhand. På Spejarna när jag var ledare så blev nästa steg att ta fram en standardplan för avdelningsprogram. Den används än idag.
Jag blev inbjuden på hajk av nästa generations framgångsrika ledare nyligen, så jag packade ryggsäcken, tog med lite mat, startade bilen och körde till Åvastugan. Jag hade inte så mycket info mer än att det var Vikingatema på hajken. Att hänga med som assisterande ledare är på ett sätt enkelt. Allt är klart. Program, mat, etc.
Mat indränkt i ägg
Där fanns mycket blöt ved, en sann eldningsutmaning. Helt färsk var veden, som vatten med ved-innehåll. På min egen utvärderingslista står att jag skall ta med motorsåg nästa gång.
Årsta-sågen
Jag tror ju inte på att bedriva back-seat-driving, så jag tänker att jag skulle kunna skriva om hur vi utvecklade hajen Vandraren så långt det gick med hjälp av utvärdering, men jag tror jag redan gjort det.
Jag skulle kunna skriva ner min egen utvärdering av hajken, men det är inte jag som är i ledningen längre. Jag har alltid utvärderat min egen plan och mitt ledarskap, så vad är nu min plan? Vad är det som jag vill åstadkomma och hur då?
Lyssnande och stödjande ledarskap vid vedbon.
Nu när jag hänger med ut på hajk/övernattning med nya generationens ledare funderar jag på att vi kanske inte varit så bra på att föra vidare ett par saker.
De sju pelarna och vad det är vi vill åstadkomma.
Att planering på papper går att återanvända.
Att man utvärderar så slipper man repetera samma misstag om och om igen. Skriv gärna utvärderingen i slutet på planen.
Jag är inte säker på att vi tillräckligt ofta påpekar att ledarna gör ett riktigt bra jobb.
Eftersom jag inte är aktiv ledare på Spejarna längre så är det lite längre mellan uppdateringarna här och i väntan på uppföljningen till Demokratiinitiativet så postar jag här en kopia av min berättelse om att ha suttit i planning team för European Guide and Scout Centre Managers Conference som gick av stapeln nu i oktober.
Hösten 2014, innan Myriam från KISC kom att lämna planning-team för CMC, när allt jobb i planning-team låg framför oss och vi började med att brainstorma kring konferensens namn och tema så var det Myriam som berättade om att WOSM var på väg att gå mot att mer betona att informellt lärande är vad scoutrörelsen är kanske allra bäst på och borde fokusera mer på. Det kändes som att det låg i tiden, och speciellt relationen mellan formellt och icke-formellt lärande kändes passande för konferensen då scoutcenter står mitt i detta: för många scout center är skolor och externa gäster en stor del av både själva besöken men även programmet och inte minst ekonomin.
Vi i planning-team var alla väldigt överens om att temat skulle bli detta, men vi behövde ett namn. Jag minns inte hur det gick till längre men rätt snabbt blev det “Learning to Grow” som anspelar mycket på hur lärande och att växa som person hänger ihop. Det anknyter också till hur center kan växa genom att lära. Logotypen gjordes av en talang från scout centret Sao Jocinto i Portugal och jag tycker själv den blev riktigt bra.
Learning to grow
Med temat bestämt så återstod att nå ut till alla scout center och berätta att nu är vi på gång. Det är inte så lätt som man kan tro att nå ut till scoutcenter i Europa. Vi försökte med följande:
Formella vägen via Europak-Online och alla NSO. Vi vet av erfarenhet att långt i från alla nås av information denna “korrekta väg”.
Vi emailade alla kontaktpersoner från CMC2013. Ca. en tredjedel av emailen kom inte fram pga. att folk slutat osv. En rätt hög omsättningssiffra kan jag tycka. Ytterligare en rätt stor andel hade gått vidare till andra uppgifter och var inte kvar på sitt gamla center. Nånting att återkomma till när man funderar kring impact.
Vi emailade hela Goose Network, inte minst för att Managers Meeting ligger innan CMC de år det är CMC. Inte oväntat fick vi mer respons denna väg.
Vi bad folk att vidarebefordra vår inbjudan. Jag tror inte att det gav så mycket.
Vi jobbade hyfsat mycket med PR, men vi kunde ha gjort mer. Min egen åsikt är att CMC behöver sin egen hemsida specialgjord för en konferens, men tills den dagen jag har tid att programmera den är jag inte säker på att det är värt att bygga denna hemsida.
Ett bra resultat av valet av tema var att vi fick en riktigt bra keynote speaker. Mer om det i näst post.
Det här blir kanske sista inlägget inför den andra extra kårstämman 2015 och jag vill här ta upp varför jag finner revisorns argumentation på föregående kårstämma djupt störande. Jag är scoutledare. Jag har jobbat med ungdomars utveckling nästan hela mitt liv.
Det finns något som heter inlärd hjälplöshet. Dom flesta mäniskar kan formas till att tro att inget hjälper till, att det inte finns några val, att man bara skall sitta still i båten. Jag tror inte det . Jag tror man som scoutledare har en möjlighet att lära ut att det finns alltid en lösning, alltid flera val.
Universeums dåvarande VD (nån gång på 90-talet) lärde mig att när politiker, företagsledare, ja vem som helst, som säger att man gjorde si och så för att “man inte hade något val”, så är kärnan i detta uttryck att man inte såg sig ha några val. Problemet är alltså inte att välja utan att tro att man inte har några alternativ. Att inte tänka kreativt och komma på alternativ.
Att lära sig att tänka “vi har inte något bra” är att riskera att kasta bort de bästa delarna av sitt liv. Jag vill inte lära ut detta som scoutledare.
—
Revisorernas argumentation för stadgeförändringen kan sammanfattas i att vi inte har något annat val än att bifalla den.
—
Det är bara det att vi har ett utmärkt alternativt val. Att behålla stadgarna som de är, för som de står idag är de väldigt lika många andra ideella organisationers stadgar och de stadgekontakter som jag har haft med förbundet säger att de är alldeles utmärkta.
Ett tredje val är att bordlägga frågan ytterligare.
Ett fjärde val är att behålla nuvarande stadgar med något annat tillägg.
Ett femte är att bifalla den nya propositionen med tillägg.
Vi har två huvudförslag till hur mandatperiod och verksamhetsår skall förhålla sig för att det inte skall finnas luckor i revisionen, så egentligen borde det inte finnas någon större konflikt,
speciellt då styrelsen själv enligt egen utsago lagt förslag till stadgeförändring för att just förbättra möjligheterna till att skydda kårens gemensamma.
Allt detta om revision har därför rimligen sin grund i en stor brist på förtroende i kåren och det grundläggande problemet kommer ingen stadgeändring i världen att kunna lösa. I och med att förslaget kommer från styrelsen med stöd av revisorerna så kan man utgå från att ingen av dom kommer att kunna lösa det heller.
För någon vecka sedan var det en nyhet i tidningen om ett litet plan som kraschat pga motorstopp kort efter start. Alla tre ombord överlevde och kunde ta sig själva ur planet. En journalist på platsen frågade en flygtekniker som var en av de första att komma fram till nedslagsplatsen för att hjälpa till efter kraschen:
Piloten måste ha gjort en bra landning?
– Alla landningar som man kan gå ifrån är bra landningar.
Det är ett sätt att tänka när man som ledare prövar nya saker, som att leda ett läger, eller tar sig an mer ansvar på avdelningen. Eller byta karriär. Allt behöver inte bli perfekt. Kan vi gå ifrån landningen så var det en bra landning.
Varför göra sig obekväm i kåren, på kårstämmor, i styrelsen mm och försöka driva förändring? Seth Godin säger det bättre än jag kan. Därför att Non-Profits har ett uppdrag att åstadkomma permanent förättring via permanent förändring.
