Vi har passerat vårdagjämningen och mörkret lägger sig allt tidigare över stad och land. Det regnar inte mycket men nog för att fylla sista biten väg upp mot Vässarö med grodor och paddor. Bakom varje kurva och snår kan en älg gömma sig. Vi kommer fram till bryggan i Ellan utan att ha sett annat än grodor.
Efter att ha åkt båt genom tid och rum till Vässarö så tar vi oss upp till matsalen, det luktar skärgårdsskog. Kvällens stilla regn lägger sig till ro. I matsalen på ön bjuds det på förstärkt kvällsfika. Man känner att det är spänning i luften. Några lägerskolebarn som är på ön fotar scouterna. De har aldrig sett scouter förr. I natt skall många av de nya scouterna på avdelningen sova utan vuxnas närvaro för första gången i sitt liv. I ett fast vindskydd tillsammans med sina nya patrullkamrater, långt ut i skärgårdsmörkret tills solen väcker ön till liv igen.
…
På mitt skrivbord hemma i lägenheten ligger John Taylor Gattos bok Dumbing Us Down – The hidden curriculumn of compulsory schooling. Från boken tar jag med mig iakttagelsen att det för människan är naturligt att lära i grupper med blandade åldrar. Vår inlärning är designad för att lära av våra kamrater.
Det var mycket svårare de första tre åren av Två Pumpar. Numera är hajken relativt självgående. De äldre i patrullen lär de yngre, vilket ju var omöjligt i början. Jag satt i matsalen och hörde hur en scout som var ny på avdelningen frågade om hajken och jag hörde hur en tredje års scout svara detaljerat och engagerat, livligt och ingående. Jag hörde att han kunde hajken utantill. När en sådan scout leder patrullen så blir allt naturlig självgående. Vi har flera sådana scouter.
Jag tror ibland vi “ledare” ställer oss i vägen för lärande. Jag gör numera väldigt lite och det går bättre än någonsin tidigare. Jag brukar ställa frågan: vad är det som de inte kan lära av sina patrullkamrater eller av YouTube University? Jag ägnar mig åt att ständigt tänka hur jag borde bete mig som en trolig förebild.
…
Viskleken. Leken går till så att alla står i ring. Sedan låter man en person viska en fras i örat på den som står direkt till vänster om honom. Sedan viskar den personen vidare till nästa person osv. Till slut har frasen gått varvet runt. Det är jättekul att höra vad det blev.
Hajken Två Pumpar har nu gått i arv till nästa generations ledare. Det är också en slags visklek. Jag ville se vad som hänt.
Vi har varit på upptäcktsfärd länge nu. Vi har börjat hitta vägen fram. De första åren som ledare på avdelningen var inte våra bästa år. I efterhand har jag insett vikten av att blogga, att utvärdera, att skriva ner, att planera.Det är inte så att någon är skyldig att följa oss, men jag kan tycka att det tog på tok för lång tid att hitta fram. Om de ledare som kommer efter oss skall gå samma väg som vi, då kommer det att ta tid.
Vi måste skriva ett mycket bättre Två Pumpar häfte.
Än finns det tid.
Än brinner lägereldarna.
Fotnot:
Det är som det alltid har varit med materialet. Som ledare går det utmärkt att bränna två timmar i kåken och ändå inte få ihop ledarpatrullens patrullutrustning. Är det den förebild vi vill vara?