Tio minuter till mötesstart och mötet är långt ifrån klart. Föräldrar börja komma med anmälningslappar, två scouter är sjuka, en annan har med en kompis. En tredje har frågor om utrustning. Prio ett är att få till ett fungerande möte med en ledare för lite. På ungefär samma prio nivå är att själv överleva, få scouterna att trivas och nästa möte planerat.
Det är lätt att man drunknar i aktivitets tänkandet. Att allt man behöver är en till bra aktivitet. Eller att man i värsta fall kan återvinna en från tidigare möten. Jag minns att vi själva lutade oss mycket tungt mot hantverk som aktivitet för att få ihop våra möten.
När man slutat vara aktiv ledare och fått lite tid till reflektion så framträder ett annat fokus kring vad man borde ha gjort eller kanske skulle vilja göra. Scouting är inte summan av ett gäng aktiviteter eller program. Det är så det blir men inte så det skall vara. Så jag har gått tillbaka till grunden. Till scouting som en ide som rör sig kring hur människan utvecklas och lär sig. Tillbaks till scouting där informell bildning står i fokus.
Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results.
Vi behövde kanske 30 skokartonger, så vi tog våra cyklar, satte på scoutskjortan och cyklade den 15 minuter kalla sträckan från scouthuset till skoaffären vid Skärholmens torg. Vi förklarade att vi behövde en massa skokartonger till en scoutkontroll. Vi vinglade hem på cykel med två välfyllda svarta sopsäckar var, fyllda till bredden med skokartonger.
Vi var kanske 16-17 år gamla, Tomas och jag, och vi hade fått i ansvar att göra en kontroll till Snårigaskäggen som Fruängen gått och vunnit. Kontrollen skulle handla om Scandinavia Star, båten som brann (jag tror fortfarande efterspelet pågår) och vi hade konverterat det hela till en eldningskontroll, så vi tillbringade ett gäng kvällar med att tillverka båtar av skokartonger i scouthuset. Att hålla i en Snårigaskäggen kontroll är otroligt lärorikt, fast man tänker inte på det när man gör det, men när man är klar så upptäcker man att man faktiskt lyckades göra en riktig kontroll för en massa lag och hantera allt från förberedelse till poängräkning och avslut. Det som kallas Learning by Doing.
Snårigaskäggen är en tävling där vinnarna arrangerar nästa års tävling. Det tog inte många år innan det var dags igen. Sätra scoutkår hade ställt upp med två lag i Snårigaskäggen, och även om vårt seniorlag gick hårt ut för sista platsen i tävlingen och fick den så fick vi arrangera, för ledarna i kåren gick hårt ut för första platsen och vann. Det är inte ofta en kår vinner Snårigaskäggen oavsett om man håller prislistan upp och ner eller inte.
Tävlingen fick denna gång temat “president val”. Tomas och jag fick ansvara för en egen kontroll, vi valde att göra en kontroll där man skulle göra ett monument till minne av “siste presidenten”. Snårigaskäggen inträffar per definition på årets kallaste dag – sista dagen i Januari, så vi sattsade på att det skulle finnas mycket snö. Vår kontroll handlade i princip om att göra enastående snögubbar. Inte märkte vi att det gick jätte lätt för oss att organisera kontrollen, vi bara gjorde.
…
Snårigaskäggen är en tävling med glimten i ögat, en tävling som driver med andra tävlingar. Man skall ha kul och träffa kompisar. Det är ledarvård. Det är lek i guds (fria) natur. Det är också en av de bästa ledarutbildningarna sett från learning by doing metoden, för när arrangemang är för seriösa, när förväntningarna är för höga, då satsar man bara på de som har bevisat att de kan arrangera en kontroll (långa bollar på Bengt).
Vad lär man sig av att den som redan kan det gör det en gång till?
På Snårigaskäggen så får ungdomarna prova eftersom vi inte längre är rädda att det blir fel – för det gör inget, för nästan ingen vill vinna och alla vet att det är så Snårigaskäggen arrangeras. Det finns ett fint ord för det här och det är informellt lärande.
När vi satsade på att vinna Snårigaskäggen 2011 så var tanken att våra scouter behövde utmaningen att arrangera. Det hela kom att bli den legendariska Situation Årsta.
…
Situation Årsta 2012 arrangerades av ungdomarna i Årsta (vi är nämligen en djupt splittrad kår) och det vackra i det är att vi tog in äventyrarna att hålla i egna kontroller.
Man kan reflektera över att Situation Årsta blev en sådan framgång och det med kontroller arrangerade av utmanare och äventyrare. Jag tror äventyrarnas “heminredning för hemlösa” var en av de bästa kontrollerna. Jag vill tro att när man som äventyrare klarat av en sådan sak, då växer man.
Det är nu 2016 och kåren är fortfarande splittrad. På ledarsamlingn efter jul fanns inget intresse att ens höra vad Snårigaskäggen är om man bortser från äventyrare, utmanare och de som alltid hänger med på Snårigaskäggen i kåren och så en ledare till. Bra tänkte jag, för det betyder att nu får ungdomarna växa igen. När alla utmanare och (jag tror) alla äventyrare tar tag i Snårigaskäggen, då blir det bra och alla lär sig massor. Tänk dig själv de äventyrare som i år hållit i egna kontroller från start till slut, och så har det har gått hur bra som helst. Jag önskar att alla fick se den glädjen, den stoltheten någon gång i livet. Stämningen efter Snårigaskäggen 2016 var på topp.
Huvud organissationen av Snårigaskäggen 2016 sköttes mestadels av 17-18 åringar. Om man kan arrangera en hel tävling med sina kompisar när man är 17-18 med en enda eldsjäl till scoutledare som driver på i början, då kan man gå hur långt som helst tror jag. De som var med som äventyrare och höll i kontroll 2012, de satt i tävlingsledningen 2016 och det är i dag centrala ledare på avdelningarna.
Det går inte att överskatta Snårigaskäggens potential som ledarutveckling för arrangerande kår och hur man kan använda Snårigaakäggen för att lyfta sin kår. Därför har jag alltid satsat på Snårigaskäggen och därför så ville jag inte sitta i tävlingsledningen i år, för det finns andra som måste få prova på det. Jag tror jag måste hitta mina egna nya utmaningar för att det skall vara learning-by-doing för mig också.
Alla som var med och arrangerade Snårigaskäggen 2016 – Kampen om Årsta – kan verkligen sträcka på ryggen. Mycket bra gjort och ett stort grattis till Vällingby som får arrangera 2017.
Spottkoppen, T-Centralen, söndag 09:00. Kårens två lag är där men stekspadarna är glömda.
En timme senare, KOPP och Kraftkabel är äntligen på väg ut för att tävla, men redan mellan station 1 och 2 händer det. Vi passerar Rosenbad, givetvis kraftigt skäggbeklädda, själv är man klädd i löjligt liten heja-sverige bandy-farsa klädsel med fiskespö i handen från vilken en fågel dinglar ner. Samtidigt står där två diskreta SÄPO bilar utanför Rosenbad och vi skall strax passera dom. Sveriges kanske mest diskrete kille närmar sig strax oss och kollar läget samtidigt som han skär av vägen mellan oss och Reinfeld som snabbt lotsas in i en av bilarna.
Nån timme senare inträffar Max-episoden som tyvärr inte kommer nämnas mer på bloggen.
Sammanfattningsvis älskar vi att klä ut oss, årets kallaste dag var inte så kall, och vi kom på plats erna 11 och 9 med lagen KOPP respektive Kraftkabel av 20 tävlande lag.
Stort tack till arrangörerna och lycka till önskar vi Österåker.
En gång för länge sedan fanns en busshållplats vid Ringen där den nu rivna BP-macken låg. Varje dag satt de där på bänken vid busshållplatsen, alkoholisterna, för från bänken var det nära, både till bron som ledde till Eriksdalsbadet och till systembolaget i Ringen. Under bron, som nu är riven, var det många som sov. Sen fanns de dom på bänken som inte hade råd med fina grejor, de drack T-röd rakt av. Det är inte som jag hittar på, det var det jag såg de första veckorna som sommarjobbare när jag var 15 år och skulle städa söder.
Några år senare låg Sveriges då största fabrik för anabola steroider tvärs över gatan från det hus i Årsta i vilket jag flyttade in i för några år sedan. Vera, som var min granne när jag flyttade in, hade fler historier att berätta om mina kvarter i Årsta men de lämpar sig inte riktigt i denna skrift.
För någon månad sedan, mitt i natten, väcktes jag av en pundarbil utan avgasrör som gasade vilt, det var det biljakt ute på parkvägarna vid Årstaliden. Om somrarna bor kabelskalarna i skogen så man tänker sig för var man lägger orienteringskontrollerna när man skall öva i Årstaskogen. Allt detta har hänt och mycket mer i Årsta så det var så hemlöshets och uteliggartemat till Snårigaskäggen 2012 uppstod.
Vi har haft väldigt roligt medan vi hittade på alla stationer och spelplansidén. Det var länge sedan vi var så många på Snårigaskäggen och jag hoppas ni alla hade kul och fick möjlighet att umgås med varandra mellan lagen, det var i alla fall målet för prylbytarövningen. Jag hoppas också att ni som deltog någon gång bortom alla skratt, spektakel och glada miner tog er en funderare på verkligheten bakom kontrollerna. Ta fem minuter och sök lite på internet ikväll efter mängden mat som slängs i Sverige. De ingredienser som ni fick på stationen gourmetmatlagning ur soptunnan fick vi från en grosshandlare ur backen med ursorterad mat som inte skulle säljas.
Tack till alla som kom, alla arrangörer och speciellt tack till Stockholms polisen för gott tålamod 🙂
Det här föredraget av Dr. Robert Lustig är långt och ibland akademiskt omständigt men det är mycket viktigt. Om vi skall leva upp till löftet om att skapa en lite bättre värld måste vi nog ta tag i fruktos-problemet. Men vi kan inte göra det utan involvering av alla scoutfamiljer, så hjälpt till att sprida videon så kan vi diskutera möjligheter framöver.
Det så lätt att rita. Oftast behövs ingen komplicerade mästerverk. Ändå ser många intruktioner i scouterna ut som sidor ur Svensk grundlag, så jag har gjort en liten guide i fyra steg för hur man kan gå från instruktion till inspiration.
Vi börjar med en vanligt förekommande instruktion som bara består av text (1) och ger ett lätt oinspirerat intryck. Börja med att rita enkla figurer som visar. Ska en trefot surras, rita en trefot (2).
När du ändå håller på och ritar, lägg till en glad streck-gubbe (3) så ser det genast mycket roligare ut att genomföra uppgiften. När du nu fått upp farten, rita dit några granar (4) och beskriver nu en glad scout som gör en kul uppgift i skogen.
Utmanare (och någa rover- scouter) i kåren gick just och vann både skäggrpis och 1:a pris i arrangemanget Snåriga skäggen!
Snåriga skäggen är en tillställning som driver med oss själva och tävlingsscouting och som går ut på att man har inte roligae än man gör sig.
Tävlingsgrenarna är enkla och inte alltid rättvisa. Mutor, svågerpolitik och godtycke är vanligt. Alla deltagare förväntas i förväg tillverka ett skägg som bärs under tävlingens gång och skägget bör anknyta till tävlingens tema. Övrig utklädnad och spex premieras. Bästa skägg vinner det åtråvärda skägg-priset. Ju mer man klär ut sig ju roligare har man. Och på kontrollerna kan man tävla som man vill.
Det är även riktigt kul att arrangera Snårigaskäggen eftersom deltagarna alltid är på gått humör och inte direkt förväntar sig perfekta kontroller och exakt poängräkning. Bara alla bjuder på sig själva. För vi har aldrig roligre än vi gör oss.
Pratar man med ungdomar i scoutkåren så är det många som inte är helt nöjda med det ledarskap som utövas i scoutkåren och hur vuxna long-timers i kåren beter sig. På kårstämmor och andra viktiga möten väljer man dock att hålla tyst. Vi på Spejarna tänkte att det är dags att göra något åt detta. För alternativet till att säga sin mening är att ungdomarna slutar, därav en del av förklaringen bakom scoutkårens ledarbrist. Plus att det är aningen meningslöst att lägga en massa tid och engagemang på ungdomar som sedan blir besvikna på hur andra ledare i kåren beteter sig (eller inte beter sig).
Här är lite programmidéer som vi kommit fam till:
Charader – att på ett lekfullt sätt börja öva att tala inför grupp.