Det här är historien om en lyckad improvisation. Det är vår, de ljusa vårnätterna har anlänt, det börjar bli tortt i marken och endast ett fåtal möten på terminen återstår. Den här gången tänkte avdelningsledaren sattsa på ett säkert kort. Eldning.
Traditionellt sätt övar man eldning med färdigsågade plankbitar och man gör det på en speciell yta kallad en eldningsplåt.
Det är bara det att kåren har slängt all ved.
Det är bara det att kåren har slängt alla eldningsplåtar (i alla fall försvann dom i samband med stora städningen).
Det är bara det att det är 40 minuter till mötesstart.
Jag har sedan tidigare fixat fram ett par stockar till Spejarna från en skogshuggar helg på landet. Det är bara det att stockarna är rätt färska, rätt stora och rätt hopplösa att klyva. En utmaning värdig en Spejare. Efter 60 minuters sökande i scoutgården har vi sedan två plåtliknande underlag att elda på. Den tredje patrullen får ta eldningsringen som underlag. Lägg där till en udda form av livline-bana i kombination av livline-eldning och möte är redo.
Först måste patrullen ta sig runt en livline bana i skogen där man tar sig från mål till mål, sammanlagt sju stycken. Tricket är att all utrustning man vill använda på eldningen, inklusive stocken, måste knytas fast i linan och vara inknuten i linan medan patrullen tar sig runt banan i skogen. Sedan börjar eldningsdelen som visade sig riktigt knepig. Det tog tid att såga stockarna. De var ritkigt svåra att klyva. Sen är det inte bara att tända eld på nästan-färsk ved. För många tog det en bra stund att klura ut hur fint man måste spänta och flisa veden och hur mycket man behövde för att överhuvudtaget få upp en eld.
Det tog hela mötet och ett par minuter till, men alla fick upp eld och en hel del var stolta över att de lyckats få eld på sur ved.
Vi fick gå upp lite extra tidigt och halvspringa i morgonkylan till spårvagnen. Det är februari, himlen är gråvit, fåglarna är inte piggare än vi och vi tror det kanske kan bli lite sol om vi har tur. Småsömniga kliver vi av spårvagnen för att leta efter tåget mot Uster. I Uster möts vi av de andra scouterna, med pappmuggs-kaffe-latte i handen och en påse Gippfelli med frukost till alla.
Jag är inkallad som fotograf och klippare. Vi skall göra en roadmovie i miniformat som PR för DSK (Deautch Sprachige Konferenz), en konferens som ni förmodligen inte har hört talas om.
Filmutrustningen har lånats ihop, den består av kamera och stativ samt alldeles för lite batteri. En snabb kaffe och så sätter vi igång. De första scenerna filmas vid tågstationen i Uster, sedan åker vi till scouthuset/scouthusen i Uster där DSK skall hållas 2018. Man blir imponerad av scout stället som en kår har byggt. De har skrapat ihop hur mycket bidrag som helst på något år för att bygga dessa hus, vi snackar belopp i mångmiljonklassen.
Efter det imponerande scoutstället i Uster åker vi till flygplatsen i Zurich för att filma flygplan som landar och scouter som kommer med flyget. Det finns en utsiktsplats där vi får tillstånd att filma. För att komma till utkiksplatsen måste man betala 50 kr i entre och sedan är det samma säkerhetskontroll som om man flyger. Kirk lyckas övertala de som står i kassan att de tre av oss som skall filma får gå in gratis. De undrar hur fattiga vi scouter egentligen är 🙂
Vi fick till riktigt härliga telefoto sekvenser med flyg som landar och stora Swiss-air logotyper. Det Schweiziska syns tydligt. Efter att flygplans filmningen så går vi ner i underjorden för att filma tågscener, därefter så tar vi själva tåget till Zurich Hautbanhof. I Hauptbahnhof så filmar vi lite, sedan tar vi oss ner till vattnet via slutet av Bahnhofstrasse, ett ställe där turister och måsar tävlar om vem som är flest. Sedan tillbaka till Hauptbahnhof igen för de sista scenerna i en spårvagn och sedan hem efter en lång dag. Nånstans i allt detta han vid med att fika också. Nämde jag att manusiden var en roadmovie.
Veckan som följer på filmningen har jag fullt upp med att klippa allt film material, spela in ljud av allt möjligt och skriva soundtracket.Vi hade inte tid eller möjlighet att spela in tal när vi filmade och det fanns inte heller tid att dubba, så jag fick snabbt skriva någon form av road-movie musik. Jag tänkte en del på vad för slags musik man lyssnar på när man reser.
Det tog två kvällar att skriva soundtracket vilket får ses som rekord. Jag hade inte ens monitorer eller MIDI-klaviatur att tillgå eftersom jag precis flyttat. Melodierna och skrivna på qwerty-tangentbordet på lap-topen. Gitarren är fejkad.
Slutord
Zämä Wiiter är DSKs slogan, det betyder tillsammans kommer vi längre.
Utvärderingspunkter inför framtiden
En hel dags filmande ger en massa klipp, gör man scriptet som en road movie så blir det oändligt mycket enklare att klippa eftersom man vet att alla scener kommer i ordning.
Baksidan av roadmovie konceptet är att det är rätt mycket som skall klippas för att få ner det till sju minuter och sju minuter är fortfarande ett par minuter för mycket.
Alla skådespelare skall ha kläder som är scoutiga och står ut. Klara färggranna jackor är bra för de flesta runt om i staden har grå-brun-gröna kläder eller ofta svarta kläder.
Ett riktigt grymt stativ till kameran är jätteviktigt. Det stativ som vi fick låna var väldigt ostadigt.
Telefoto gör sig riktigt bra på film, vilket gör att ett bra teleobjektiv är nödvändigt.
Canons kamera kan inte autofokusera bra i live view. Olympuskameran hade varit bättre, men det behövs ett video tele objektiv.
Canon kameran klarar inte att det händer mycket i videon på en och samma gång. Det är därför man ibland behöver en extern inspelare.
I Schweiz är det så mycket oljud att alla röster måste spelas in med liten lapel mic eller dubbas i efterhand. Dubbning i efterhand finns det inte tid till, så det återstår att göra en musikvideo.
Inget slår ett bra script.
Att göra en roadmovie är ingen ide som är unik för oss. Hitta på mer unik ide nästa gång.
Den handhållna stilen ger tempo och action, musikvideo stil, men jag tro man måste använda den med måtta. I längden behöver man en bra gimbal.
Batterierna tog slut för ett batteri var jättedåligt.
Musiken som skrevs på två dagar.
Bygg ett stötte bibliotek av sound
Konstruera beats till ett groove template, lägg inte till Groove template i efterhand.
Baskaggen kan behöva diskret reverb i bakgrunden om den är ensam.
En fredagkväll i november, allhelgona för att vara mer precis, då världen är sådär fuktig och mörk som den bara är på senhösten, då hänger jag på mig stora ryggsäcken och ger mig av mot centralstationen i Zurich. Billjettsystemet här i Zurich är oftast enkelt, men på just sträckan till Baden finns sju alternativ att välja på.
Från Zurich går regionaltåget mot Baden, det tar bar 30 minuter så är man där. I bröstfickan har jag en skiss av hur jag skall gå för att komma till scouthuset. En inte alltför precis skiss. Jag tänker att om jag går rätt de första tre korsningarna från stationen så bör jag hamna rätt. Rätt snart inser jag att den där snirkliga vägen på kartan, det är den där långa backen upp för berget. Det är bara att gå. Jag känner mig som patrullscout på haj igen, ut från staden, i okänd terräng, ut i mörkret. Jag följer kartan. Hittar till en badmintonhall, nu är jag nära. Studerar noga kartan och den stora pilen. Jag skall lite längre in i skogen, så jag lämnar de sista gatlyktorna och går ut i mörkret. Där finns ingenting. Pilen var inte så exakt ritad. Jag får gå tillbaka till badmintonhallen, och bakom den hittar jag till slut scouthuset.
Jag skall vara köksassistent och hjälpa Schweiziska scouternas internationella kommitee att få en bra helg.
Kökstjänst i en liten scout stuga
När du ger dig ut på resa i Europa och Världen, när du möter andra scouter med helt annan bakgrund, då kommer frågan vad det är som förenar scouter över hela världen. Jag tror det är viktigt att ge sig ut och resa, möta och fundera, det blir som en stor spegel man ser sitt eget engagemang och tankar genom.
Jag har efter det jag sett och varit med om kommit fram till att det som förenar oss scouter världen över är lagen, löftet, viljan att för bättra världen och scoutmetoden.
Den spegel som jag har tittat i säger att är den svaga punkten i scouting på hemplan var att vi kanske aldrig var riktigt överens om att i scouterna så går scoutmetoden först. Det kan tyckas självklart, men den ledartid jag ser tillbaka på, där var vi alldeles för pigga på att påpeka hur scouterna skall följa lagen och väldigt oengagerade i att påpeka att det vi ledare skall följa scoutmetoden. Tänk bara på hur många scoutlagar som vi tillverkat och hängt upp (jag med) och hur många metod-plankor vi tillverkat och hängt upp (ingen för min del).
Om det som förenar oss i världen är lagen, löftet, viljan att förbättra världen och scoutmetoden, då borde den kanske förena oss på hemmaplan också.
Vi har passerat vårdagjämningen och mörkret lägger sig allt tidigare över stad och land. Det regnar inte mycket men nog för att fylla sista biten väg upp mot Vässarö med grodor och paddor. Bakom varje kurva och snår kan en älg gömma sig. Vi kommer fram till bryggan i Ellan utan att ha sett annat än grodor.
Generationer av scouter har grillat blöta strumpor vid elden.
Efter att ha åkt båt genom tid och rum till Vässarö så tar vi oss upp till matsalen, det luktar skärgårdsskog. Kvällens stilla regn lägger sig till ro. I matsalen på ön bjuds det på förstärkt kvällsfika. Man känner att det är spänning i luften. Några lägerskolebarn som är på ön fotar scouterna. De har aldrig sett scouter förr. I natt skall många av de nya scouterna på avdelningen sova utan vuxnas närvaro för första gången i sitt liv. I ett fast vindskydd tillsammans med sina nya patrullkamrater, långt ut i skärgårdsmörkret tills solen väcker ön till liv igen.
…
På mitt skrivbord hemma i lägenheten ligger John Taylor Gattos bok Dumbing Us Down – The hidden curriculumn of compulsory schooling. Från boken tar jag med mig iakttagelsen att det för människan är naturligt att lära i grupper med blandade åldrar. Vår inlärning är designad för att lära av våra kamrater.
Det var mycket svårare de första tre åren av Två Pumpar. Numera är hajken relativt självgående. De äldre i patrullen lär de yngre, vilket ju var omöjligt i början. Jag satt i matsalen och hörde hur en scout som var ny på avdelningen frågade om hajken och jag hörde hur en tredje års scout svara detaljerat och engagerat, livligt och ingående. Jag hörde att han kunde hajken utantill. När en sådan scout leder patrullen så blir allt naturlig självgående. Vi har flera sådana scouter.
Ledarna leker med cykelkärrorna
Jag tror ibland vi “ledare” ställer oss i vägen för lärande. Jag gör numera väldigt lite och det går bättre än någonsin tidigare. Jag brukar ställa frågan: vad är det som de inte kan lära av sina patrullkamrater eller av YouTube University? Jag ägnar mig åt att ständigt tänka hur jag borde bete mig som en trolig förebild.
…
Viskleken. Leken går till så att alla står i ring. Sedan låter man en person viska en fras i örat på den som står direkt till vänster om honom. Sedan viskar den personen vidare till nästa person osv. Till slut har frasen gått varvet runt. Det är jättekul att höra vad det blev.
Hajken Två Pumpar har nu gått i arv till nästa generations ledare. Det är också en slags visklek. Jag ville se vad som hänt.
Patrull vid lägerplats
Vi har varit på upptäcktsfärd länge nu. Vi har börjat hitta vägen fram. De första åren som ledare på avdelningen var inte våra bästa år. I efterhand har jag insett vikten av att blogga, att utvärdera, att skriva ner, att planera.Det är inte så att någon är skyldig att följa oss, men jag kan tycka att det tog på tok för lång tid att hitta fram. Om de ledare som kommer efter oss skall gå samma väg som vi, då kommer det att ta tid.
På väg hem
Vi måste skriva ett mycket bättre Två Pumpar häfte.
Än finns det tid.
Än brinner lägereldarna.
Fotnot:
Det är som det alltid har varit med materialet. Som ledare går det utmärkt att bränna två timmar i kåken och ändå inte få ihop ledarpatrullens patrullutrustning. Är det den förebild vi vill vara?
Jag vet faktiskt inte hur jag tänker, det bara händer, men jag skall göra ett försök att förstå. Det börjar med en massa associationskedjor. Jag misstänker att många censurerar sig själva, för det kan inte bara vara jag som har en massa associationer som är jättekonstiga. Ärtsoppa och kaffe dök upp som associationer till lumpen som associerar till militären som associerar till kamouflagekläder.
Kan man gör en kontroll kring kaffe? Jag kom att minnas den gång på hajk länge sedan då Lången som alltid varit glad i kaffe hade gått ut på hajk och glömt filter hemma. Med papper och en häftapparat så byggdes ett nytt filter.
Kanske att man kunde utmana deltagarna att brygga kaffe fast utan verktyg? Kanske att man skulle utmana deltagarna till att identifiera kaffebönor? Hur ser råa kaffebönor ut? Och kanske mala dom? Vad behöver man för att mala kaffe om man inte har en kvarn?
En av mina metoder är att alltid ringa någon av mina kreativa vänner. Jag ringde min vän Tomas för att bolla idéer. Man måste lära sig vilka vänner som ger mer idéer och positiv energi tillbaka och bara ringa dom. Tomas som har krog med eget kaffe från Järna föreslog att vi skulle rosta från grunden.
Tänk om alla fick en hög med bönor av olika sorter och från dessa på något skall göra svart kaffe?
Malning av rostat kaffe på kontrollen
Nästa steg i min metod är att gå igenom förråd efter allt möjligt som kan inspirera till kontrollen och gärna besöka platsen också. Tyvärr kunde jag inte besöka platsen eftersom den inte var bestämd. I Scoutgården hittade jag diverse verktyg som skulle kunna användas till att göra kaffe.
Nästa steg är att prova själv om kontrollen överhuvudtaget är rimlig, så jag satte glatt igång och provade jag hemma på. Brandlarmet gick två gånger. Jag fick fortsätta utanför scoutgården. Efter lite experimenterande insåg jag att 15 minuter behövdes men att det skulle gå.
När grunden till kontrollen nu var satt så behövdes en instruktion och poängräkning. Jag visste att jag ville ha en bild med ett leende på instruktionen. Så jag ritade och städade upp bilden i Inkscape. Rita alltid så mycket du kan när du gör instruktioner.
Glad lingubbe till instruktion
Grundprincipen för poängräkningen var att utgå från en bedömningskontroll, men det man då gör är att man bryter ut objektiva delar ur bedömningen. Till exempel så kan man objektivt bedöma mängden kaffe som man åstadkommit. Sen kom jag på att två kvalitéer, svärta/mörkhet, och välfiltrerad, också går att mäta mer objektivt. Man gör ett referenskaffe och så har man två lika glas och jämför.
Referenskaffe till höger
Återstår smaken, men efter denna nerbrytning i beståndsdelar så blir faktiskt bedömningsdelen (smaken) plötsligt en väldigt liten del av hela poängen.
Till själva utförandet här också att jag skriver ner hela kontrollen på ett papper med sista sidorna som checklista för allt material som jag behöver få med till kontrollen, en köprunda efter det som jag saknade och en logistikplan för hur jag skall få ut allt material till kontrollen.
En gång för länge sedan, när en välsliten scoutskjorta hade färgen av en ljusblå maj himmel, för länge sedan när få hade datorer hemma. Mina föräldrar hade investerat i en Amiga 2000 som jag hade klurat ut hur man skriver på. Jag var i de senare tonåren och i scouterna så lärde jag mig av de äldre ledarna att man avslutar rutinmässigt varje arrangemang med en utvärdering. Det var så dom gjorde så vi tog efter. Utvärderar man rutinmässigt, då kommer man snart att lyckas mer och mer för varje gång. Jag kom på att om man först gör en ordentlig plan på papper och sedan lägger till utvärderingen på slutet, då kan man ofta återanvända planen.
När man inte leder övernattningen har man tid till kameran: vedhuggning flying style.
Det där med att utvärdera har häng med i alla år, likaså iden att man skall planera ordentligt och alltid skriva ner, för ingen skriver ner en plan i efterhand. På Spejarna när jag var ledare så blev nästa steg att ta fram en standardplan för avdelningsprogram. Den används än idag.
Jag blev inbjuden på hajk av nästa generations framgångsrika ledare nyligen, så jag packade ryggsäcken, tog med lite mat, startade bilen och körde till Åvastugan. Jag hade inte så mycket info mer än att det var Vikingatema på hajken. Att hänga med som assisterande ledare är på ett sätt enkelt. Allt är klart. Program, mat, etc.
Mat indränkt i ägg
Där fanns mycket blöt ved, en sann eldningsutmaning. Helt färsk var veden, som vatten med ved-innehåll. På min egen utvärderingslista står att jag skall ta med motorsåg nästa gång.
Årsta-sågen
Jag tror ju inte på att bedriva back-seat-driving, så jag tänker att jag skulle kunna skriva om hur vi utvecklade hajen Vandraren så långt det gick med hjälp av utvärdering, men jag tror jag redan gjort det.
Jag skulle kunna skriva ner min egen utvärdering av hajken, men det är inte jag som är i ledningen längre. Jag har alltid utvärderat min egen plan och mitt ledarskap, så vad är nu min plan? Vad är det som jag vill åstadkomma och hur då?
Lyssnande och stödjande ledarskap vid vedbon.
Nu när jag hänger med ut på hajk/övernattning med nya generationens ledare funderar jag på att vi kanske inte varit så bra på att föra vidare ett par saker.
De sju pelarna och vad det är vi vill åstadkomma.
Att planering på papper går att återanvända.
Att man utvärderar så slipper man repetera samma misstag om och om igen. Skriv gärna utvärderingen i slutet på planen.
Jag är inte säker på att vi tillräckligt ofta påpekar att ledarna gör ett riktigt bra jobb.
Vi behövde kanske 30 skokartonger, så vi tog våra cyklar, satte på scoutskjortan och cyklade den 15 minuter kalla sträckan från scouthuset till skoaffären vid Skärholmens torg. Vi förklarade att vi behövde en massa skokartonger till en scoutkontroll. Vi vinglade hem på cykel med två välfyllda svarta sopsäckar var, fyllda till bredden med skokartonger.
Vi var kanske 16-17 år gamla, Tomas och jag, och vi hade fått i ansvar att göra en kontroll till Snårigaskäggen som Fruängen gått och vunnit. Kontrollen skulle handla om Scandinavia Star, båten som brann (jag tror fortfarande efterspelet pågår) och vi hade konverterat det hela till en eldningskontroll, så vi tillbringade ett gäng kvällar med att tillverka båtar av skokartonger i scouthuset. Att hålla i en Snårigaskäggen kontroll är otroligt lärorikt, fast man tänker inte på det när man gör det, men när man är klar så upptäcker man att man faktiskt lyckades göra en riktig kontroll för en massa lag och hantera allt från förberedelse till poängräkning och avslut. Det som kallas Learning by Doing.
Snårigaskäggen är en tävling där vinnarna arrangerar nästa års tävling. Det tog inte många år innan det var dags igen. Sätra scoutkår hade ställt upp med två lag i Snårigaskäggen, och även om vårt seniorlag gick hårt ut för sista platsen i tävlingen och fick den så fick vi arrangera, för ledarna i kåren gick hårt ut för första platsen och vann. Det är inte ofta en kår vinner Snårigaskäggen oavsett om man håller prislistan upp och ner eller inte.
Tävlingen fick denna gång temat “president val”. Tomas och jag fick ansvara för en egen kontroll, vi valde att göra en kontroll där man skulle göra ett monument till minne av “siste presidenten”. Snårigaskäggen inträffar per definition på årets kallaste dag – sista dagen i Januari, så vi sattsade på att det skulle finnas mycket snö. Vår kontroll handlade i princip om att göra enastående snögubbar. Inte märkte vi att det gick jätte lätt för oss att organisera kontrollen, vi bara gjorde.
…
Snårigaskäggen planering
Snårigaskäggen är en tävling med glimten i ögat, en tävling som driver med andra tävlingar. Man skall ha kul och träffa kompisar. Det är ledarvård. Det är lek i guds (fria) natur. Det är också en av de bästa ledarutbildningarna sett från learning by doing metoden, för när arrangemang är för seriösa, när förväntningarna är för höga, då satsar man bara på de som har bevisat att de kan arrangera en kontroll (långa bollar på Bengt).
Vad lär man sig av att den som redan kan det gör det en gång till?
På Snårigaskäggen så får ungdomarna prova eftersom vi inte längre är rädda att det blir fel – för det gör inget, för nästan ingen vill vinna och alla vet att det är så Snårigaskäggen arrangeras. Det finns ett fint ord för det här och det är informellt lärande.
Planen för kontrollerna
När vi satsade på att vinna Snårigaskäggen 2011 så var tanken att våra scouter behövde utmaningen att arrangera. Det hela kom att bli den legendariska Situation Årsta.
…
Situation Årsta 2012 arrangerades av ungdomarna i Årsta (vi är nämligen en djupt splittrad kår) och det vackra i det är att vi tog in äventyrarna att hålla i egna kontroller.
Rekognosering av plats för kontroll
Man kan reflektera över att Situation Årsta blev en sådan framgång och det med kontroller arrangerade av utmanare och äventyrare. Jag tror äventyrarnas “heminredning för hemlösa” var en av de bästa kontrollerna. Jag vill tro att när man som äventyrare klarat av en sådan sak, då växer man.
Eldningskontrollen
Det är nu 2016 och kåren är fortfarande splittrad. På ledarsamlingn efter jul fanns inget intresse att ens höra vad Snårigaskäggen är om man bortser från äventyrare, utmanare och de som alltid hänger med på Snårigaskäggen i kåren och så en ledare till. Bra tänkte jag, för det betyder att nu får ungdomarna växa igen. När alla utmanare och (jag tror) alla äventyrare tar tag i Snårigaskäggen, då blir det bra och alla lär sig massor. Tänk dig själv de äventyrare som i år hållit i egna kontroller från start till slut, och så har det har gått hur bra som helst. Jag önskar att alla fick se den glädjen, den stoltheten någon gång i livet. Stämningen efter Snårigaskäggen 2016 var på topp.
Kaffekontrollen
Huvud organissationen av Snårigaskäggen 2016 sköttes mestadels av 17-18 åringar. Om man kan arrangera en hel tävling med sina kompisar när man är 17-18 med en enda eldsjäl till scoutledare som driver på i början, då kan man gå hur långt som helst tror jag. De som var med som äventyrare och höll i kontroll 2012, de satt i tävlingsledningen 2016 och det är i dag centrala ledare på avdelningarna.
Samling i kassernen inför prisutdelningen
Det går inte att överskatta Snårigaskäggens potential som ledarutveckling för arrangerande kår och hur man kan använda Snårigaakäggen för att lyfta sin kår. Därför har jag alltid satsat på Snårigaskäggen och därför så ville jag inte sitta i tävlingsledningen i år, för det finns andra som måste få prova på det. Jag tror jag måste hitta mina egna nya utmaningar för att det skall vara learning-by-doing för mig också.
Poängräkning
Alla som var med och arrangerade Snårigaskäggen 2016 – Kampen om Årsta – kan verkligen sträcka på ryggen. Mycket bra gjort och ett stort grattis till Vällingby som får arrangera 2017.
Det är nån ting med mitten av april, en slags spring i benen i hela naturen. Nätterna är klara och kalla men marken är torr och solen har återfått förmågan att skapa solbränna. Fåglarna sjunger igen. Naturen luktar. Insekterna vaknar till liv och saven stiger i björkarna.
Det är dags att inviga hajksäsongen.
Det här med överlevnadshajk är inte riktigt min grej, speciellt inte som ledare. Visserligen tycker jag att svenska militärens överlevnadshandbok är en av de bästa ledarböckerna, men jag begriper inte varför man skall vara hungrig, törstig och kall i denna underbara årstid. Sen leder man mycket mer som förebild än många anar och på just en överlevnadshajk, jämfört med exempelvis Två Pumpar, så är det olika villkor för ledare och scouter. Vi ledare måste ju vara alerta så vi dricker nymalet kaffe, sover bekvämt och äter god mat medan scouterna lever på hem-renat vatten och luft.
Baslägret
Att jag trotts invändningarna väljer att följa med på hajk har ett par skäl:
Scouterna bad själva om det
Jag känner scouterna sedan åtskilliga Två Pumpar så jag vet att dom har grundläggande skills
Man kan lära sig en hel del genom att ibland göra det man egentligen aldrig tänkt göra
Eftersom det finns fler scouter som nu vill gå denna överlevnadshajk så kommer jag inte skriva så mycket mer om den än de grundregler som gällt:
hajkplatsen är okänd, men låt oss säga Nordkorea, och hajken går från fredag kväll till någon gång på söndag.
hajktid är runt mitten av april
man får ta med sig fyra personliga saker (kläderna man har på sig inräknat), två kollektiva saker och så underkläderna. Det är allt. Fem scouter har alltså med sig 10 kollektiva saker man diskuterat sig fram till.
Jag lärde mig massor av detta, men av uppenbara skäl är det inte för allmän kännedom riktigt än. Tänk också på, att vad som än händer, så är det värre i Nordkorea.
Saltsjön som kluckar mot stränderna. Höstsol som milt lyser ner genom skogens grenverk. En fuktblandad doft av rök från eldstaden där mat lagas över öppen eld. Det är tid för hajken Två Pumpar igen och som alltid försöker vi ledare vara ett föredömme (även om man endast gästspelar ibland). Därför kommer här ledarpatrullens egen matplanering med mängdning inför Två Pumpar.
Meny
fredag middag – eget ansvar
lördag frukost – ägg och bacon frukost med gröt
lördag lunch – pizza
lördag middag – lax special och hajk banan
söndag frukost – ägg och bacon frukost
söndag lunch – tortellini
söndag middag (i kåken) – gullasch
Mängdning
[ ] Havregryn: 6dl
[ ] Sylt eller äppelmos, 1 burk (ej strumpa, det blir så svårt att återförsluta)
[ ] bacon: 3 paket
[ ] ägg: 12 (6+6)
[ ] bröd: en lingongrova, en limpa
[ ] tubost: kräfta
[ ] skinka: till pålägg
[ ] bregott: 150g, 1pkt
[ ] matolja, gärna 500g
[ ] mjölk: 1.5 liter + 0.5 liter
[ ] tortellini, 1pkt
[ ] pesto, en burk ca 3/4 dl
[ ] krossade tomater: 500 g
[ ] 2 msk tomatpuré – Hemifrån, blanda i liten bunke och ta med
[ ] 1 tsk socker
[ ] 1.5 tsk bakpulver
[ ] 1/2 tsk salt – hemifrån
[ ] svartpepp – köp kvarn
[ ] vetemjöl, stort paket
[ ] riven ost
[ ] fetaost
[ ] korv till pizza pålägg, salami
[ ] majs till pizza pålägg
