Jag hade inte förväntat mig att det skulle bli en vanlig julafton i år och det blev det inte heller.
Kring middagsbordet i föräldrahemmet satt jag, mamma och pappa (som har parkinson). Där satt också en familj som jag aldrig träffat förut, de är relatrerade till vår familj via våra rötter öster ut. Hel familj kanske är att ta i. Två pojkar med bus i ögonen och spring i benen. Pappan och systern. Mamman kunde inte vara med familjen av ekonomiska skäl. Här i Sverige bor de trångt i rum de hyr dyrt av arbetsgivaren. Nattjobb med låg lön. Faktum är att jag betalar mindre för min hyresrätt, bor större och har förstahandskontrakt.
Pojkarna är livliga och skulle vilja spela fotboll som där hemma, men här i Sverige är det för dyrt att gå med i lagen. Jag har lovat att kolla vad det kostar att gå med i Scouterna där de bor och det har jag gjort. Det var för dyrt det med.
När jag satt där vid middagsbordet dör de upp i huvudet bara, raderna som som Tomas Andersson Wij skrev en gång.
Ja, det var länge sedan tanken föddes
Att alla skall ha samma chans
Och vi stiftade nya lagar
Tills fattigdomen inte fannsÄndå sitter vi runt bordet
Dukat med allt det bästa i världen
Och några tar allt vad de vill ha
Medan andra, inte förmår att lyfta armen
Det här var en bra jul ändå för vi alla trivdes runt bordet, jag fick prata engelska hela julmiddagen men det var faktiskt bara roligt. Jag tror det skulle kunna bli till en bra vana att fira julmiddag med folk man inte känner.
Not till mig själv. Det är bättre att fira den 26:e för den 24:e jobbar många natt.