I scouterna lär vi ut organisationsförmågan, kretiviteten och ledarskapet. Varje år har vi en tävling på hösten där den så kallade rådspatrullen tävlar. Rådspatrullen består enkelt sett av patrulledarna, vice patrullledarna och ledarna på avdelningen. Rådspatrullen finns till för att i scouterna leder vi främst genom att vara ett föredömme. Vår metod är så här:
Varje kontroll får en scout läsa kontrollinstruktionen medan alla andra lyssnar. Sedan diskuterar vi tillsammans hur vi skall genomföra kontrollen. Sen kommer en mycket viktig sak:
1. Först ser vi ledare till att alla har förstått vad som ger poäng på kontrollen – vad som är viktigt – och att alla har förstått det.
2. Vi ser till att alla vet exakt sin uppgift.
3. När alla vet och förstår vad som skall göras, går vi igenom i detalj vilka scouter som skall samarbeta och hur under tävlingsmomentet.
4. Vi ser till att alla har den utrustning de behöver för sin del av kontrollen.
Först när allt detta är klart, först då är vi redo att göra tävlingsmomentet. Våra scouter gillar det här. Vi undanröjer alla frågor och tvivel. Men viktigare, vi ger scouten makt att utvecklas, för när alla vet vad som skall göras och hur, då är de scouterna som genomför, inte vi ledare. Vi ledare, vi leder.
Samma metod har vi när vi gör hantverk. Först ritar vi tydligt på ett block och går muntligen igenom exakt vad som skall göras och kollar att alla är med och har förstått. Sen börjar vi med hantverket – och det är patrulledarna som leder det praktiska arbetet.
Allt det här saknar Mårtensmässan. Av flera skäl och jag skall gå rakt på sak:
1. ledningen organiserar inte på ett föredömligt sätt. Hur kan man annars be en massa scouter komma till skolan klockan sex för att efter ha fyllt lastybilen behöva vänta till klockan halv tio(!) för att komma in i teatern i Årsta.
2. ledningen kan inte lära ut organisation. I alla fall har jag inte sett någon försöka än.
3. ledningen tror inte att scouterna kan. Min ledarkolega delegerades i sista minut att stå i dörren och ta betalt hela dagen.
Man blir beklämd (som det så fint heter) för hur kan det komma sig att utmanarscouter som redan första året klarar av att planera och genomföra en hajk – planera och köpa mat – som lagas över öppen eld. Bygga sitt eget vindskydd av stock och presening. Hur kommer sig det att de inte får ett eget klart definierat ansvarsområde att lösa?
Cred till personalmatsanvsarige som satte upptäckarscouter på korvförsäljning och sen utmanarscouterna på personalmaten. Cred också till Tomas som kreativt tillämpade Napoleons princip att “män regeras med leksaker” genom att delegera entre-jobbet till några upptäckarscouter genom att förse dom med en Puxing PMR radio så de kunde ropa på hjälp om det behövdes. Dom lär ha varit stolta.
Och så har vi en slutfråga.
Vad lär vi oss av allt det här?
