Det har inte gått så bra med de nya patrullmedlemmarna i höst. Vi har tappat lite väl många och så det är dags för lite reflektion över varför.
Nu i torsdags hade vi Amandas Muffinsmöte och det kändes som det gick rätt bra. I köket var i stort sett alla scouter som tillkommit avdelningen och den andra delen av avdelningen (grovt räknat, inte riktigt sant) satt som rådspatrullen och planerade kommande möte. Det är det här med matchning av mognadsgrad som kommer igen. De som hängt med på bloggen en tid vet att vi förra hösten provade ett för avdelningen nytt grepp genom att låta alla nyuppkomna scouter till avdelningen vara i en patrull. Det fungerade förvånansvärt bra.
Den här hösten gick vi tillbaks till det gamla sättet med alla åldrar i patrullerna, dvs. spridd mognadsgrad, och då har de nya inte känt sig hemma i patrullerna. Sen blir saken inte bättre av att andra och tredje års scouterna har en liten intern mätning sinsemellan, brouppgiften sköts på framtiden hela våren tills den inte blev av, vi har inte kunnat göra söljor på avdelningen till följd av oredan i hantverksrummet och slutligen så blev invigningen inte av på Två Pumpar (jag tror den sköts på framtiden på samma sätt som brouppgiften).
Så nu har vi en situation där det märks att de äldre har förtroende och kontakt med oss ledare i större utsträckning än de yngre, samtidigt kan vi inte hjälpa de yngre då vår kontakt är mycket sämre. Någonstans här finns vägen ut.
Jag skulle tro att ett bättre sätt är att låta alla nya vara i en egen patrull åtminstone de första halvåret på avdelningen och samtidigt låta ledare punktmarkera den patrullen så att man mycket snabbare bygger en kontakt med de yngre. Efter första halvåret kan man börja slussa ut de nya scouterna i befintliga patruller.
Här är ett litet programtips från Spejarna som väl passar ett avdelningsmöte.
Varje patrull får i uppdrg att på 10+20 minuter bygga en station som de övriga patrullerna skall genomföra. Det bör ta fem till tio minuter att genomföra stationen.
10 minuter ges till förberedelse och 20 minuter till själva byggandet av stationen.
Platsen för stationen har skrivits ner på små lappar och lottas ut.
Det finns ett antal teman för stationenrna nerskrivn på lappar, dessa lottas också ut. Varje patrull skall alltså ha ett tema och en plats.
Det här är nytt. Tror jag i alla fall. Rapporteringen i massmedia har som vanligt känts tom och bristfällig, men så hittade jag ett bra inlägg på nätet som gjorde mig nyfiken:
Ännu intressantare blev det av att inlägget berörde just behovet av att alla skall få höras och bli lyssnade på. För att uppnå detta används ett arbetssätt hämtat från resten av världen kallad Peoples Assembly och som i New York blev en samling som kom att kallas NYC general assembly.
I have been through a few general assemblies now, and they are remarkable because the point of the assembly is to truly put listening at the heart of decision-making. There’s no electronic amplification allowed in Zuccotti Square. So the organizers have figured out an organic microphone system. A speaker says a half a sentence, everyone in earshot repeats, until the whole park can hear that half a sentence. Then the speaker says another half a sentence. People use hand signals to indicate approval, disapproval, get a move on, or various forms of objections and clarifications. During these speeches, speakers often explicitly ask for more gender and racial diversity, which is known as “progressive stacking”.
Vi tar det på svenska. Eftersom de inte får använda ljudförstärkare så hjälps man åt i kör att tillsammans få fram talarens budskap. Det finns också en tanke med att man vill föra fram lyssnandet och dialogen.
Ta en titt på Adbusters video nedan, den ger en bra introduktion.
Det här måste gå att få in som en programidé i Scouterna, vi står ju för demokrati och lyssnande och stödjande ledarskap.
Glad partystämning – På frågan om vad vi behöver mest av allt i Årsta dominerade helt klar glad partystämning.
Glad partystämning
Material – i princip alla säger att avdelningens material fungerar bättre än kårens gemensamma material. Det syns också i material-delen av undersökningen att materiel som MÅS-gruppen köpt är illa anpassat till verksamheten och de avdelningsledarna själva köpt in är mycket väl anpassat. Jämför North-Face tälten med Tentipina.
Mer tid med ungdomarna – när man frågar hur mycket tid en avdelningsledare tillbringar med ungdomar och barn ser vi att som mest ägnar man 50% av sin tid till det. De flesta tillbringar mindre tid än så. Om man ovanpå det lägger till all tid kårfunktionärer lägger ner i kåren som hamnar vi nära 15%. Det är inte bra, för vår kärnverkamhet är att möta ungdomar. Kanske är det dags att fokusera på att eliminera massor av den tid vi inte lägger på att möta ungdomar.
Ungdomar
Ute i Årsta – det fanns en del av ledarstödsundersökningen som jämförde vilka utrymmen i våra lokaler som är mest välanpassade och vilka som är viktigast för oss. Det var inte väntat alls att utrymmet innom och runt Årsta IP skulle vara både det viktigaste utrymmet för ledarnas arbete och samtidigt det mest välanpassade. Vi borde kanske ta upp att inte bara vårda husen utan också satsa lite på vår omgivning i Årsta.
Djur i Årsta nära Scoutgården
Fotnoter:
* Att avdelningarnas material-inköp rankas så mycket högre än MÅS gruppens inköp (och andra centrala inköp) har fått oss på Spejarna att bestämma oss för att köpa vår egen utrustning till årets sommarläger istället för att lämna in en beställningslista. Det finns ingen anledning att upprepa gamla misstag.
* Sätra Scoutkår (finns bland annat beskrivet i posten Fallet Sätra Scoutkår) – hade en gång en källarlokal i Gransätra och det sammanföll rätt bra med kårens storhetstid. Sen flyttade Sätra Scoutkår till den underbara kvarngården, men det blev aldrig lika bra.
* Ett sätt att uppnå mer tid med ungdomarna är att faktiskt inte utestänga ungdomarna från arbetet med våra hus mm utan istället bjuda in dom RFR-kvarn style.
Patrullsystemet är en av sju delar av scoutmetoden och något som vi ledare verkligen försöker få till, men att få fungerande patruller på avdelningen är inte så lätt. Vi är just nu långt ifrån fungerande patruller. Det är lite märkligt, för vi kan få det mesta att fungera på avdelningen men just patrullsystemet har vi haft stora problem med. Vi har haft framgång med att tillämpa delar av patrullsystemet, men helheten vill inte fungera.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag har hållit på det här inlägget för det är rätt tungt, men här följer nu nedan en lång lista på problem vi stött på med att få fungerande patruller. Kom gärna med egna punkter och illustrationer av på vilket sätt patrullerna inte fungerar. Nästa steg blir att applicera SLIP (se Maeda’s The Laws of Simplicity) på alla punkter.
Iaktagelser om patrullerna
Det är tänkt att man lär sig leva i patrullen i patrullen – men om en avdelning aldrig haft fungerande patruller så kan man inte bli inlärd i en.
Det finns få som vill vara patrulledare – centralt för patrullens funktion är att det finns en fungerande ledare. De bästa ledare jag sett är lugna, bra på att organisera. De sätts alltid på att ta hand om klassens struliga ungar och är trött på att vara “ordningsmän” så de tycker det är jätteskönt att slippa vara patrulledare (kanske är det det mindre antalet utåtagerande “struliga” ungar som är de välbärgade villaförorternas övertag i Scoutsverige ).
Dåligt med respekt – (förr hette det självdisciplin och uppförande tror jag). Man låter inte folk prata klart utan avbryter varandra. Det finns många varianter. Problemet förvärras av högt sockerintag och extremt låg rörelsenivå i skolan.
En fungerande patrull är ett diffustmål – i patrullscoutåldern (äventyraråldern) är tydliga mål rätt viktigt. Vårt eget märkessystem under utveckling är ett exempel på tydliga mål och utmaningar. En fungerande patrull däremot är ett väldigt diffust mål just nu.
Ledarpatrullen klara själv inte av att vara ett föredömme som patrull
Ingen orkar ta ansvar för avdelningsrådet – vi är för få ledare som kan och är beredda att dra det lasset.
Patrullsystemet kommer från en tid med relativt många ungdomar – Med få vuxna relativt antalet ungar i en viktoriansk eller för den delen skandinavisk industrination utan p-piller. Unga föräldrar och få föräldrar jämfört med ungdomarna så det måste ha funnit ett helt annat behov av trygghet och gemenskap i den lilla grupen. Nuförtiden är det vuxen-kontakten som saknas av andra skäl och det gör att ungdomar helre vill vara med vixna än i patrullen.
Patrulluppgifterna från 80-talet är borta – nån som hört talas om gula tråden?
Falken har inte uppdaterats på länge – det är ingen som berättar historier längre och lägereldarna blir allt färre.
Med så många fritidsintressen håller patrullerna ändå inte – så fort vi skall ut på hajk utan då är det nya tillfälliga konstellationer. Det som vi kallar för Team.
Det finns för få riktiga utmaningar där det verkligen spelar roll att man är en riktig patrull och inte bara ett tillfälligt sammansat team. Eller solo för den delen. Vad är poängen med en patrull om den inte levererar mer än summan av delarna?
Vuxna ledre i kåren organiserar sig aldrig som patruller när stora och viktiga problem skall lösas. Ungefär som att scouting inte är på allvar. Det är svårt läge när ledarna inte föregår med gott föredömme.
Idag finns så många fler särintressen – så det är svårare att hitta ett gemensamt intresse patrullen är samlad kring.
Scouting nyttjas som en aktivitet – få lever den som en livsstil. I längden är det få som vill vara underbetalda lekledare på fritiden.
Idag kommer scouterna från olika skolor med olika bakgrund – vi är i grunden mycket olikare i vår bakgrund och det gör det så mycket svårare att få till patruller där man är tillräckligt lika för att växa och utvecklas tillsammans. Att få till patruller som är väldigt spretiga i sin sammansättning är inget svårt, men det blir erfarenhetsmässigt inte till patruller utan bara en samling individer på rakt led en vardagkväll.
Man lär inte ut i patrullen – märkessystemet börjar fungera och man lär och lär ut men inte innom ramet för märkesystemet.
Scouter och ledare vet inte hur man håller i en instruktion – då faller hela idén att man lever och lär i patrullen.
En patrull förklaras ofta som en organisation – men det är inget naturligt. Organisation har rötter i 1850 talet (se Clay Shirkey – Here comes Everybody). I fungerade verksamhet är det informella ledarskapet större och det är kommunikation som betonas inte organissation, så en viktigt fråga vi glömt att ställa är hur man utvecklar kommunikationen i gruppen.
I tisdags skulle vi på Spejarna ha haft ett möte kallat Elda Per och som alla förstår är det ett möte med eld i. Per är vår elddocka. Tomas som var mötesansvarig och hade planerat allt fick problem – han hade jobb-jour och nu ringde telefonen. Det visade sig vara ett stort jobb och som det senare skulle visa sig tog det långt in på natten innan jobbet var klart.
Efter kort funderande bestämde vi andra ledare att det bästa vore att flytta Elda Per mötet och ha ett annat möte.
På en timme planerade vi ett helt nytt program baserat på vår analys om vilka problem vi har med patrullerna. Egentligen skall vi lära ut scouttekniker senare i vår, men vi tycker det är viktigare att lära ut hur man i patrullen gör en instruktion och lär ut. Så istället för att ha traditionellt scoutteknik-möte där ledarna lär ut så gjorde vi så att först lärde jag ut till första halvan av gruppen hur man gör instruktion och lär ut. De fick lära sig raksurrning och hur man lär ut den på bara 20 minuter. Sen fick de som lärt sig att jhålla en instruktion för raksurrning lära ut vad de lärt sig till den andra halvan av gruppen så under tidan jag hållit mitt instruktionspass kastat livlina. Efter halva avdelningsmötet så bytte vi och nu var det den andra grupppen som fick också lära sig att hålla i en instruktion och lära ut. Det blev engelsk säckknop eftersom det är en av de svårare knoparna att lära u i och med att sättet man drar knopen är lika viktigt (och svårare) än att slå knopen.
Resultatet? Det blev ett bra möte och alla scouter klarade faktiskt av att lära ut något det knappt kunnart innan och alla lärde sig. Det är rätt imponerande om man tänker efter.
I scouterna har vi kurser. Inte alla ledare går på kurs. Många nya ledare vi vill hjälpa med våra kurser går inte på kurs fastän många kurser är bra.
Det här är en teori om varför och teorin utgår från en så kallad power-law fördelning som jag illustrerat nedan.
Tänk om engagemanget bland ledare i scouterna följer en power law distribution? Att det finns ett fåtal scouter i kåren som lägger tre, fyra dagar i veckan på scouterna och de flesta helger? De har ett namn i er kår, eller hur? De är den röda delen i power law illustrationen.
Sen finns kärnan av ledare som lägger två kvällar i veckan på scouterna och ett gäng helger om året. De är de blåa i power law illustrationen. De utgråade gröna, de är de ledare som gärna hjälper till. De är som medel-volontären som lägger upp till fem timmar i veckan på sitt engagemang. De är de många hjälpande ledarna, men fem timmar i veckan räcker inte till att gå kurs.
De röda i illustrationen är oftast kursledare, de blå går kurserna och de gröna prioriterar bort kurser.
Men vem behöver kursen mest? Och borde vi kanske göra något annat än att utbyta scoutledar-erfarenhet i formen av kurser? Utöver kurser för de blå borde vi ha ett sätt för de gröna att utbyta erfarenheter utan att de nödvändigtvis går på kurs?
updatering 2011-03-07
Som jag förstår arbetet med ny struktur för scouterna så handlar det mest om det blåa området i grafen. Ledare som faktist har tid att gå kurs och uppskattar lite mer stöd. Sen får ni själva räkna ut varför jag i fortsättningen inte kommer vara så aktiv i processen för ny struktur för scouterna.
